måndag 28 februari 2011

Tell em where you from!

Kiddet i magen var i sitt esse i lördags, då vi var på födelsedagskalas där det spelades en massa hiphop - de hör nämligen basen bäst av allt och tydligen brukar småbarn gilla hiphop i allmänhet för att det är så tydlig rytm och ja, bas som sagt. Varken jag eller kiddpappan är några större fans av hiphop dock (även om jag fortfarande hävdar att det vore jävligt coolt om kiddets första ord vore "straight outta Compton") så vi ska väl försöka leda in kiddet på andra spår. Jag har testat lite olika grejer på magen för att se om jag får någon reaktion, men det har varit lite dåligt med det.

Det jag håller fast vid mest är dock Sigur Rós, för det tror jag är bra musik för kiddet att lyssna på. Jag tycker dessutom att det är så himla fint att jag klämmer lite hormonella tårar till det också, så det passar bra. Finast av allt tycker jag är den här videon som en bekant till mig lade upp på facebook för ett tag sen, har tittat på den massor sen dess för den är så himla fin.


Än så länge har det inte varit några reaktioner direkt men jag satt och tittade på den flera gånger igår med Katten i knät (han lyssnade fascinerat och satt alldeles, alldeles stilla för en gångs skull).

Jag såg Sigur Rós på Way Out West typ... 2008? Innan Broder Daniel i alla fall, det var konfetti och grejer och jättefint, men det här klippet verkar ännu finare. Sen såg jag Jónsi (sångarens soloprojekt) förra sommaren också, det var också jättefint. Jag blir så himla rörd av att gå på fina livespelningar, så om jag fick kiddet med mig på nåt sånt när det blir lite större skulle det vara hemskt fint förstås.

Skånemejeriet

Förresten tror jag att Markus Krunegårds gnälliga stämma fick mig att laktera igår. Lyssnade på Maria & Jag och helt plötsligt en blöt fläck runt ena bröstvårtan på mitt vita linne. Jag har hört att man kan börja laktera av att ungen gråter och sådär så jag antar att det var det som hände, min kropp bah ungen behöver tröstas, bäst att hala fram brösten!

Lite uppmuntran sådär

Vet ni, man ska ju inte jämföra sig med andra egentligen men jag tror det är omöjligt att låta bli. Jag går varje dag och oroar mig för att jag ska fucka upp min unges barndom på något sätt så den blir olycklig, får konstiga värderingar eller ve och fasa börjar lyssna på skitdålig musik. En sak som då tröstar mig är att tänka på att t.ex. Pernilla Wahlgren är mamma och att det inte är någon som ifrågasätter hennes lämplighet att ta hand om ungar.

Har ni hängt med i den här pälsbollmössedebatten? Det har inte jag, mainly för att det inte riktigt verkar vara någon debatt riktigt utan mera folk som påpekar vänligt men bestämt att man kanske inte borde använda päls och folk som ignorerar det, och sedan ännu mer folk som bashar skiten ur de som ignorerar det. I alla fall så har ju Pernilla Wahlgren råkat lite i blåsväder den här gången. Tidigare har det ju mest varit Blondinbella som åkt på stryk för hennes sjukt vidriga ytterplagg, men nu har Pernilla Wahlgren gått och köpt sig tio stycken mössor med en liten (men också ganska vidrig) rävpälsboll på. Jag tänkte jag skulle kolla vad hon hade att säga om saken och gick, för första gången, in på hennes blogg och läste det här och det här.

Det första inlägget går liksom knappt att ens kommentera eftersom det bara är så jävla dumt och barnsligt, och det andra, tja. Jag gillar hur hon kallar de som bråkat med henne för "s.k. djurvänner", som om hon tyckte att de inte var några riktiga djurvänner? Hon gör ju själv inte anspråk på att vara någon djurvän (hallå hon bryr sig ju om utsatta barn, det är där hennes sympatier ligger, då kan man ju inte tänka på djur OCKSÅ!) så varför detta s.k.? Jag tycker också det är konstigt att hon erkänner att hon egentligen tycker att det är lite hemskt med hur rävarna behandlas, men inte ett ord om att det kanske hade varit lämpligt att ändra ståndpunkt i fråga om mössorna då? Hon lägger liksom inte fram ett enda vettigt argument för sitt agerande någonstans utan väljer istället att påpeka att hon tycker att Djurens Rätts ansvarige för konsumentfrågor behandlar sitt barn illa genom att inte låta kiddet käka kött.

Ja jisses. Jag är ingen militant djurrättskämpe, jag har till och med vänner som använder second hand-päls som jag visserligen tycker är lite läskiga att krama när de har på sig sina fårfoster-kappor men jag gillar dem inte alls mindre ändå, och visst är det lite onödigt att basha folk bara för att de är kända. Men det jag slås av är att Pernilla Wahlgren helt enkelt verkar vara en riktig jävla idiot (kommer ni ihåg när hon var för att Sverige skulle ha euro för tänk vad fint att kunna shoppa Europa runt på en och samma valuta!!!) och ändå är det liksom helt i sin ordning att hon har kids. Kan Pernilla Wahlgren så kan jag nog också, ska ni se.

söndag 27 februari 2011

Peppsöndag också

Min söndag blev en finsöndag sen i alla fall, för Niklas kom på att vi skulle gå på bio idag eftersom jag och Fanny missade bion igår. Vi såg en film som heter Four Lions och som var hysteriskt rolig fram till sista halvtimmen kanske då den fortfarande var hysterisk rolig men även fruktansvärt tragisk. Vad jag lärt mig av den är väl framför allt att man inte bör utföra heimlichmanövern på en självmordsbombare.

Tyvärr gör trailern den inte alls rättvisa, den får det att verka lite som Jackass eller nåt.


Sen kollade vi på två avsnitt Freaks and Geeks och sen kom jag på att jag borde köpa burkkattmat så min katt slutar spy överallt och sen gå hem och plugga. Så nu ska jag göra det. Just det.

Skitsöndag

Idag är jag sur på min katt, han har de senaste dagarna varit lite extra irriterande nämligen. Imorse när jag vaknade (av att han raceade fram och tillbaka och satte klorna i mina tår när han kom åt) hade han förutom att spy bredvid min säng också bitit sönder min nya rosettring i äkta plast. Blev sur.

Om idag är en skitsöndag var igår dock allraminst en finlördag eller nåt, en av mina beztisar kom och hälsade på mig och vi skulle gå på bio, men först åt vi sushi (jag åt tio bitar på kortare tid än Fanny hann få i sig sina sex, men jag skyller på att jag är lite flinkare med pinnarna)

Fanny utanför mitt hus, göllig hon är.




Usch! Haha min mun är gigantisk, ser ut som Sam i Glee.


Fanny hade gjort ett eget gratulationskort åt mig och Niklas med sin vanliga kollagestil. Så himla fint! ("jag ville mest bli av med alla klistermärken i mitt klistermärkesalbum...") Jag fick dessutom ett jättefint porslinsrådjur som jag ställde i ett köksskåp så länge medan jag fnular på var jag ska ställa det där det är i säkerhet för Katten.

Sen skulle vi på Peter Gerdehags Kokvinnorna (ni vet, det är han som har gjort Hästmannen. Vi väntar med spänning på att han även ska göra Fårfarbrorn och Grisgumman nä förlåt okej jättetråkiga skämt jag tar tillbaka...) men det var superslutsålt och pensionärerna köade ändå ut till entrédörrarna för att få lägga vantarna på återbudsbiljetter så vi gav upp och bjöd in oss själva till Niklas istället för att kolla på hyrfilm. Dels har Niklas en jättestor tv och är trevligt sällskap men mest för att om vi ska ha ett kidd ihop är det lika bra att han får vänja sig vid Fantastiska Fanny på stört så det inte kommer som en chock sen. Sen åkte jag på födelsedagskalas och det var trevligt men jag pingvinvaggade visst hem i rättan tid för när jag hade åkt så började folk tydligen slåss, jag missar alltid all action alltså! (AAAA=Alltid All Action Alltså)

För att återgå till skitsöndagen så är en annan trist grej att jag verkligen haft noll koncentrationsförmåga när det kommer till plugg sen jag fick veta att jag är preggo (vilket känns ganska rimligt faktiskt) men nu måste jag nog skärpa till mig och ta tag i det (tm). Så jag kastade ut kattjäveln, stängde dörren till sovrummet för att få lite frid och fröjd och bäddade ner mig i sängen och läste lite Hjalmar Söderberg. Huvudpersonen i boken nämnde lite i förbifarten att han gjort random brud på smällen och hade placerat ut kiddet till nån snäll familj på landet. Tappade koncentrationen igen. Men nu har jag blandat min frukostsmoothie och tar nya tag, vi får se hur det går.

lördag 26 februari 2011

Ugglebebisar

Min familj bor ute på landet, och förra sommaren kom min klädklättrande storasyster som var på besök och hämtade mig för att visa något. Det var tre små små ulliga ugglebebisar som satt på en gren i ett träd bakom huset. Jag dör fortfarande av söthet och börjar nästan gråta när jag tänker på dem, så gulliga var de.

Angående ugglebebisar så såg jag just det här och kände att min och Niklas bebis nog också måste få bli en ugglebebis. Jag är ju dock inte helt tappad bakom en vagn när det kommer till stickning så jag kanske kan försöka sno ihop en själv... Gullig var den i alla fall. Gullig unge också.

Sökord

Statistiken på blogger är skojig tycker jag, speciellt att kolla vad folk har sökt på för att komma in på bloggen. Idag när jag kollade var det inte så mycket konstigheter, men jag såg att det var någon som sökt på "julia hekkonen" vilket kommer roa mina vänner Joel och Hannes eftersom de jämt skämtar om att jag ser så himla finsk ut.



Min favorit är dock "greates(t) boobs in rock n roll". Har ingen aning om hur personen i fråga hamnade här, men jag blev förstås lite smickrad, på något konstigt sätt...

fredag 25 februari 2011

Äh!

Jag har skrivit en massa på ett långt inlägg som aldrig tycks bli klart så jag gör en liten uppdatering istället. Idag var vi på ultraljud och allt såg fint ut! Två armar, två ben, ett fungerande hjärta med alla delar det ska ha och som Niklas spontant tänkte var en svans och jag tänkte var en hoppande fisk, närmare bestämt en Magikarp (pokémon). Vi har valt att inte ta reda på vilket kön kiddet har, så det får bli en överraskning när det kommer ut. Jag var inne på att jag inte ville veta, så när Niklas kände likadant kändes det skönt, som att jag tänkt rätt liksom. Inte för att det finns några rätt och fel, men det är ju mycket roligare om man är överens!

Annars har min mage blivit minst dubbel så stor senaste veckan känns det som, men jag tänker att det nog är en del inbillning och en del inställning eller vad man ska säga. Tidigare har jag ju liksom gått och försökt dra in magen lite för att jag trodde jag blivit tjock, nu har jag nog ändrat hållning lite eftersom jag istället är ganska nöjd med bullen liksom! På internetforumet där jag brukar hänga efterfrågades det bilder på magen, så jag tog en såndäringa outfit-bild innan jag gick till jobbet igår, såhär såg det ut (i min kassa, kattmördade spegel):

(Inga roliga märken att namedroppa, tröjan köpte jag på Wear it när jag var sexton, kjolen köpte jag i strl xl på gina tricot av misstag i typ trean på gymnasiet, vilket ju kom väl till pass nu. Mössan är lite extravagant dock eftersom den inte har en eller två, utan hela tre boll-tofsar! Från Modcloth. Barnet på bilden i bakgrunden är min kompis Fanny fast för länge sen dårå, jag gillar den bilden för den speglar verkligen hennes personlighet)

Efter att Niklas och jag varit på ultraljud bjöd hans mamma oss på fika, och sen åkte vi hem och kollade på Juno och jag grät litegrann för den är ju fin, sen kan jag ju skylla på mina preggohormoner också när jag känner att min stenhårda image håller på att bli skadad.

torsdag 24 februari 2011

Äta lite till

Kom att tänka på två sekvenser i Spirited Away som också illustrerar lite hur jag känner mig just nu.



onsdag 23 februari 2011

Katten Kirks känsla för blommor

Nyss ringde det på dörren, jag brukar inte öppna när jag inte väntar besök eftersom jag är lite mesig, men idag gjorde jag det ändå. Tur det, för det var ett blomsterbud! Min vän Fannys pappa och styvmor samt deras rottweiler hade skickat en blomma, så himla gulligt av dem!

I det här hushållet får man vara lite försiktig med växtlighet eftersom det finns en katt som gillar att äta blommor väldigt väldigt mycket, så jag ställde den ovanpå min bokhylla, långt utom räckhåll för kattklor och -tänder. Det visade sig dock strax att det inte hindrade unge herrn alls... Först gick han fram och tillbaka framför hyllan och skrek och vrålade, sen tog han helt enkelt saken i egna tassar och började klättra... Jag höll på att skratta ihjäl mig för han såg så himla rolig ut och böcker, papper och cd-skivor flög förstås åt alla håll.

(jag vet, värdelös spegel men det är för att Katten har haft sönder den som den ser ut sådär och står där den står, ska slänga den så snart jag haft tillfälle att köpa en ny...)


Hepp hepp! (ja, vi har väldigt högt i tak)

Skitliv

För andra natten i rad kan jag inte sova ordentligt eftersom jag har så pissigt jävla ont, min ena sko är trasig på klacken vilket gör att jag antagligen har gått snett och belastat ryggen fel, speciellt igår när jag var och jobbade och fick lov att stå upp hela tiden. Jag vet inte om nån nerv kommit i kläm eller om jag helt enkelt ansträngt nån muskel konstigt men ONT gör det, det känns ungefär som det gör när man håller på att få kramp och hur jag än vänder och vrider mig går det ju inte över. Min spontana reaktion var förstås "blodpropp i lungan" men när jag lade fram förslaget för min mor när hon var här tidigare idag såg hon bara helt "..." ut och bytte samtalsämne. Testade att ta en Ipren, vilket inte hjälpte, dessutom kom jag sedan på att jag skulle läsa i foldern hur det är med Ipren under graviditet. Det stod förstås att det var olämpligt. Googlade, får upp FASS och ser ord som missfall, hjärtmissbildning, kardiovaskulärmissbildning, kardiopulmonell toxicitet och störd njurfunktion. "Jaha", tänkte jag. "Jag har dödat vår bebis, kul!"

Sen såg jag en sida där någon gjort samma sak som jag och frågat en barnmorska, som svarade såhär:

"Hej! Risken är obefintlig om du tagit en tablett Ipren men du kan i fortsättningen ta T Alvedon eller T Panodil istället. Mvh barnmorskan"

Borde kanske ha försökt läsa nåt sånt först.

tisdag 22 februari 2011

Lägesrapport

Idag har jag och Niklas varit på mödravårdscentralen eller barnmorskecentralen eller vad det var de kallade det, inte var det mödravårdscentralen i alla fall vilket var vad de som bokade in mig sa att det hette så vi hade till en början lite problem med att fatta var det låg någonstans. Det verkar vara lite av ett tema de kör på på sjukhuset, det var samma sak när jag skulle till kvinnokliniken och göra ultraljud förra veckan, då hade de sagt på ungdomsmottagningen att det hette nåt annat så det blev svårt att hitta.

I alla fall gick det väldigt bra och alla provresultat verkade se bra ut. Vi fick lyssna på kiddets hjärtslag och på köpet fick vi lite spark och vändljud eftersom ungen bråkar runt som tusan där inne, den var inte stilla en sekund. Det lät verkligen som det gör när man är under vattnet och rör sig, det bubblade liksom. Jag blev generad först eftersom jag trodde det var min mage som lät (haha!) men sen sa barnmorskan att det var att den flyttade på sig. Jag tyckte det var jättefascinerande och skulle vilja ha en egen sån där apparat och lyssna själv hela tiden men det kanske är lite onödigt förstås. Är ju lite orolig för att allt inte ska vara A-OK, har börjat buffa till magen ordentligt om jag inte känt något på länge, så får man en spark tillbaka och vet att allt är lugnt liksom.

En sak jag tyckte var lite irriterande var att barnmorskan så överdrivet vände sig till mig hela tiden - visst att mycket av det vi pratade om gällde mig i första hand med prover som skulle tas och så vidare, men jag kände ändå mig lite irriterad över att hon inte pratade mer till Niklas. Jag vet inte om det hade att göra med att vi inte bor ihop och inte ens är tillsammans, att hon inte kunde greppa relationen liksom, men samtidigt var hon väldigt positiv till vår gemensamma inställning och sådär så det kändes mest som att tja, nu är vi på mödravårdscentralen så vi pratar med blivande mödrar liksom. Äh jag vet inte om det går fram riktigt vad jag tyckte var fel men det kändes inte helt bra helt enkelt.

Samma sak med det här med kuratorn - jag blev tilldelad en kurator att prata med direkt när jag var på sjukhuset, vilket jag är jättetacksam för. Det jag kan känna är lite konstigt är att de inte erbjöd sig att kontakta pappan när jag berättade att jag hoppades, och nog trodde, att han skulle vilja vara delaktig. Jag tror det måste vara bra mycket lättare för mig som faktiskt har ett kidd i magen som jag kan känna finns där och bonda med. För blivande pappor måste det bli oerhört mycket svårare att greppa och ta in, för det måste bli så himla abstrakt tänker jag, så egentligen kanske papporna skulle vara i ännu större behov av någon att diskutera det hela med.

Skönt var i alla fall att Niklas såg till att få sitt sagt och fråga det han undrade trots detta, och jag tror vi båda var rätt nöjda med mötet när vi kom därifrån. På fredag ska vi få göra ett nytt ultraljud vilket ska bli jättespännande. Jag tittade ju inte på ultraljudet förra gången. Efter barnmorskan så fick jag även träffa Niklas mamma för första gången och hon verkar jättetrevlig, och på eftermiddagen kom i sin tur min mamma och min lillasyster och hälsade på så Niklas fick träffa dem också (den minst skrämmande delen av min familj, kändes bra att börja så haha).

Ja det här blev mest en lägesrapport, är så himla slut efter den här dagen att jag tänkte stupa i säng såhär klockan nio på kvällen och orkar inte riktigt komma på något fyndigt att skriva om. Imorgon kanske! Nu ska jag läsa broschyrer och lära mig grejer om bebisar för jag kan verkligen ingenting om dem känns det som, mer än att de spyr och bajsar överallt och man inte bör hålla dem uppochner.

måndag 21 februari 2011

Nämen oj

De senaste två dagarna har jag spenderat en del tid med att förundras över min bloggstatistik. Från att ha haft mellan 15 och 80 besök om dagen hade jag under lördagen nästan 500 och under söndagen 950, tack vare en länkning från Katta Kvack som tidigare drev sminkbloggen Bjooti. Jag har även fått elva nya bevakare på bloglovin, så det verkar som att några av er som tittat in är här för att stanna. Hemskt kul! Lite prestationsångest får jag väl dock eftersom nu kanske jag måste fortsätta vara förståndig och sådär, och kanske inte använda min "mens och bajs"-kategori så mycket (inte för att jag haft nån jättestor nytta av den på senaste tiden mtp att jag inte ens har någon mens...) och sådär. Men ja, hjärtligt välkomna och hoppas jag ska leva upp till era förväntningar!

För att ni som inte känner mig sen tidigare ska få en lite bättre presentation av mig så tänkte jag hänvisa till två inlägg, dels presentationen som jag gjorde häromdagen där det står lite om mig och Julia Caesar, och sen mitt best of-inlägg där jag länkade till de inlägg som jag personligen tycker är roligast/representerar den här bloggen bäst. Etiketten Katten kan också vara värd att kolla in om man vill hänga med lite mer när jag berättar om mitt lite speciella husdjur Katten Kirk.

Vidare hade jag tänkt att nu när det kommit några nykomlingar, som i och med det nya mammatemat kanske är av en annan målgrupp än mina andra läsare (dvs mina kompisar) kan tipsa mig om bloggar med just mammatema? Känner att jag är ganska lost inom området (både bloggmammor och irl-mammor) och tycker att det är ett bra sätt att samla information, få tips och bilda sig en egen uppfattning. Underbara Clara och Spiderchick läser jag redan, och tänkte även börja läsa Lady Dahmers blogg efter att jag googlade på vegetarisk mat+barn och fick upp ett bra inlägg av henne om att föda upp sina kids på en vegetarisk kost. Har ni några bra tips i övrigt? Varken Engla eller Katrin Zytomierska är något för mig alltså.

söndag 20 februari 2011

Äta hela världen

Min kompis Nillan frågade om jag inte skulle starta en mammablogg nu när jag ska få ett kidd, men det tyckte jag var att ta i. Däremot kommer ju den här bloggen börja handla om väldigt mycket preggersrelaterade grejer från och med nu, så det är väl bara att gilla läget för läsarna eller hitta en ny dåligt uppdaterad blogg att följa.

I alla fall, apropå att vara gravid, så känns det väldigt skönt att fatta varför jag blivit andfådd av att gå i trappor (eller gå och prata samtidigt för den delen), börjat tycka det är jobbigt att böja mig ner och knyta skorna etc etc. En grej som är lite dålig är att jag nu fattar varför jag är så jävla hungrig hela tiden och tycker att det är rätt okej att ge efter för det. Klart man ska äta liksom, men man kanske inte bör gå till överdrift.

Ibland känns det som om jag skulle kunna äta hela världen. När jag är inne på t.ex. Maddis eller Polichinelles blogg, eller Niotillfem eller Elsa Billgren eller nån annan som brukar lägga upp bilder på mat blir jag knäpp och vill laga stuvade-makaroner-med-quornfärssås-och-fiskgratäng-och-fetaostsallad-och-lite-potatismos-på. Typ. Blir sugen på att börja tugga på köksbordet eller soffkuddarna när det inte finns mat att tillgå.

En positiv sak med detta är följande. Jag blir, eftersom jag gillar mumintrollen väldigt mycket, ofta tillfrågad vilken muminfigur jag skulle vara. Jag har aldrig kunnat svara riktigt bra på den frågan, det är ju liksom inte helt lätt att beskriva sig själv sådär tycker jag, utan brukar väl mumla nån slags blandning av Filifjonkan, Mårran och Mymlan. Nu har jag dock kommit till insikt, i alla fall med vem jag är när jag är i välsignat tillstånd - Klippdassen.

Klippdassarna dyker upp i Tove Janssons Muminpappans memoarer och beskrivs på följande sätt:

"Klippdassen är en sällskaplig varelse som avskyr ensamhet. Under flodens botten gräver han kanaler med hörntänderna och bildar därnere rätt så trevliga samhällen. Klippdassen är försedd med sugfötter och efterlämnar lätt klibbiga spår, varför han, helt felaktigt, av somliga kallas klibbdass eller klibbtass.

För det mesta är han snäll men han kan omöjligt låta bli att gnaga och bita på allt han ser, i synnerhet om han aldrig sett det förut."
Sådana varelser bordar alltså det lilla skeppet Haffsårkestern och rövar bort Hemulen som tvingar besättningen till att leka uppfostrande lekar. Kvar blir dock en liten klippdass som gnager av ankartrossen så Haffsårkestern driver ut till havs. Klippdassen försätter i resten av äventyret glatt att äta upp det mesta som kommer i hans väg, tills han vänder hem igen till sitt klippdass-samhälle där Hemulen blivit drottning och applicerat sina uppfostrande lekar på klippdassarna istället.

Så jaa, om ni tycker det saknas inredning efter att jag varit på besök hos er så vet ni vad som har hänt.

lördag 19 februari 2011

Topp 3 roligaste/bästa reaktionerna på min preggonyhet

När sånna här grejer händer är det liksom lite bäddat för att folk ska säga lite konstiga och roliga saker. De flesta har dock verkligen tagit nyheten oerhört bra, men jag tänkte att jag kunde roa även er andra med guldkornet från de senaste dagarna:


3. När jag var på ungdomsmottagningen ringde barnmorskan jag pratade med till min kompis Malin som satt och väntade på mig på biblioteket och bad henne komma ner eftersom jag fått reda på att jag var gravid och jag behövde någon som kunde följa med mig till sjukhuset. Max tio minuter senare dök Malin in genom dörren, hon hade sprungit genom stan och stack lite lagom aggressivt fram en rulle mjölkchoklad och utbrast "HÄR. CHOKLAD!"

2. Facebookkommentar: "o.O glhf"
(glhf är kort för good luck have fun på internetlingo)

1. Min lillebror släppte två ganska schyssta kommentarer. Det första han sa var, efter en djup suck, "Aeh jag ska ju ändå flytta hemifrån snart så det är väl lugnt..." (han utgick ifrån att jag skulle flytta hem till mamma och pappa med kiddet).

Lite senare stack han in huvudet genom dörren igen.
- När kommer ungen då?
- Eh jag vet inte riktigt men om jag räknat rätt blir det i slutet av juni...
- Aha men då har du ju ett tag på dig!
- Ehm ja... du menar att förbereda och sådär?
- Nä ATT SKAFFA EN KILLE! När den har kommit är det ju kört, då kommer ju ingen vilja ha dig!

fredag 18 februari 2011

Ett väldigt viktigt inlägg

Ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig. Jag vet att det här är en hel del att läsa men jag skulle uppskatta jättemycket om ni kunde tänka er att läsa igenom alltihop, för att undvika missuppfattningar och sånt där. Jag väljer att skriva det här här, för på så sätt kan både de jag umgås med mycket, men även de jag inte träffar så ofta få läsa om vad som har hänt och hur jag resonerar kring det i lugn och ro, och jag kan liksom få förklara en gång för alla och sen är resten på något sätt upp till er andra. Jag är medveten om att det antagligen kommer bli mycket prat omkring detta och att många av både de jag räknar som mina vänner och de jag inte känner kommer att tycka väldigt mycket, och det är ingenting jag kan göra någonting åt. På detta sätt väljer jag i alla fall att som sagt förklara hur jag tänker och känner och så står det er fritt att göra vad ni vill med den här informationen sen.

I förrgår var jag på ungdomsmottagningen och då visade det sig att min magkatarr och min putmage inte alls var produkten utav osunt leverne och stress, utan var en liten, liten bebis. I höstas misstänkte jag att det kunde vara något sådant på gång, så jag gjorde först ett graviditetstest, och sedan ett till för att vara helt säker på att det inte var någon fara. Jag läste på ordentligt på hur man skulle göra för att få så säkert resultat som möjligt, men trots detta så visade båda testen negativt. Jag har tidigare haft oregelbunden och konstig mens som försvunnit och dykt upp igen, så efter att jag gjort dessa tester så tänkte jag att nej, då är det väl ingen fara. Vilket jag tror de flesta i min sits skulle göra - sånt här händer ju liksom inte mig, det är sånt man läser om i Expressen, eller hur?

Detta var i oktober, november, nånting, så det har gått en himla massa tid. Jag har förstås haft en massa symptom, men eftersom jag gjorde mina graviditetstest så har jag liksom inte kunnat passa in dem i en graviditet utan jag har helt enkelt tänkt att det var magkatarr och dåligt med motion som gjorde att jag blev tjockare och tjockare och mådde så himla illa. På tisdagskvällen hände det dock något som gjorde att jag äntligen fattade - någonting rörde sig i magen (för någon som sett så mycket science fiction som jag så måste jag säga att en bebis nog var det bästa jag kunde tänka mig fanns där inne) och jag beslutade mig, sent om sider, för att gå till ungdomsmottagningen dagen därpå.

På ungdomsmottagningen var barnmorskan jag pratade med först väldigt lugnande och trodde absolut inte att det skulle vara någon fara - jag hade ju gjort som man skulle och tydligen så räknas det som normalt med utebliven mens i upp till ett halvår enligt henne. När jag reste mig upp ur stolen såg hon dock att det kanske fanns anledning att oroa sig - eftersom jag inte kan använda mina magmuskler ordentligt så får jag liksom dra mig upp ur stolar och jag hade ju trots allt en ganska ordentlig putmage. Eftersom jag var för nervös för att lyckas lämna något kissprov (vilket ju är ett jävla skämt eftersom jag inte gjort något annat än kissat de senaste veckorna) så fick jag lägga mig på en brits och bli lite klämd på istället, av två olika barnmorskor, som snabbt konstaterade att jag hade gått minst 20 veckor.

Jag fick åka upp till sjukhuset och göra två ultraljud (den första maskinen var gjord för att titta tidigare i graviditeten så den kunde inte visa så exakt) och det fastställdes att jag gått 21 veckor och fyra dagar, alltså precis 22 veckor idag, fredag. Abort var alltså inte ett alternativ.

Min första tanke var adoption, och jag tänker fortfarande ta reda på så mycket som möjligt om det eftersom jag vill ha koll på alla alternativ så att säga. Ju mer jag tänkt på det har jag dock börjat bortse från det alternativet mer och mer. Det är säkert svårt att förstå för de som inte varit gravida, men man bondar ändå på något sätt med knytet i magen, och även om jag till och från har världens panik och tvivlar på huruvida jag kommer kunna bli en bra mamma så känns det ganska omöjligt att helt klippa sina band till någon som kommer ifrån mig, som är min liksom. Det måste låta hemskt själviskt, men jag tror inte att någon som inte varit i min sits kan sätta sig in i den här situationen.

Igår pratade jag med Niklas, som är kiddets pappa, och berättade för honom hur det ligger till. Jag gjorde klart att jag inte tänkte kräva någon inblandning av honom eftersom jag inte tror att det skulle vara bra för någon någon av oss att tvinga honom att vara del av något han inte vill uppleva. Niklas har dock tagit det fantastiskt bra och gjorde direkt klart att han vill vara med, vilket jag naturligtvis är oerhört tacksam för. Jag har, mitt i alltihopa, haft sån ofantlig tur - om jag fick välja vem som helst av alla killar jag känner att gå igenom det här med så skulle jag välja Niklas. Niklas har också bett mig skriva att han känner likadant för mig, och det känns såklart hemskt bra för oss båda två. Vi fick inte välja men det blev liksom rätt ändå, vi hade tur.

Så här i efterhand så känner jag mig förstås som en idiot, men det är så himla lätt att veta saker när man står med facit i hand. Jag skulle kunna gräma mig och tänka på alla gånger jag funderat på att kolla upp det tidigare och driva mig själv till vansinne med alla om och men. Men jag tror inte på att ångra sig och gräma sig, framför allt tror jag inte att man kan tänka så när man ska få ett litet litet barn.

Jag kan inte tala för Niklas (han har dock läst och godkänt den här texten innan publicering), för honom kommer det naturligtvis ta ett tag att vänja sig vid tanken, men jag själv har ju haft några dagar på mig att fundera på det här, diskutera det med min familj och försöka greppa vad det är som händer. Jag har slutligen landat i att vara nästan löjligt positiv. Det här var absolut inte vad jag hade tänkt mig, men nu är det som det är och jag tycker att det här är oerhört spännande och att det ska bli jättekul. Det finns så mycket saker som man borde och måste här i världen som egentligen inte spelar alls någon roll - man måste inte vara gift och bo i villa och vara klar med utbildning och ha ett fast jobb när man får ett barn, det går precis lika bra att få det hux flux nån gång runt midsommar när man bor i en etta och pluggar fristående kurs och inte alls vet vad man vill bli när man blir stor. Är det någonting som jag lärt mig de senaste åren så är det att allting alltid löser sig, på ett sätt eller ett annat. Speciellt om man som jag har en fantastisk familj, fantastiska vänner och en fantastisk kille som ska bli pappa till ens barn, som man vet man kan lita på finns där och kommer stötta en. Då spelar allt annat liksom så himla liten roll.

En annan viktig anledning till att jag väljer att skriva det här är att jag vet hur himla chockade ni antagligen är över den här nyheten, och att jag antar att ni inte vet alls hur ni ska reagera. Genom att ni läser detta får ni liksom komma över den första chocken, plocka upp hakorna från marken och rätta till ansiktsuttrycken innan jag behöver träffa er öga mot öga. Jag vill inte höra några "neej stackare" och höra hur synd det är om mig, för det är det inte. Jag och Niklas ska vara med om någonting som är helt fantastiskt och fint, även om det blev tidigare och på ett annat sätt än någon av oss riktigt tänkt sig det. Det finns ingenting att beklaga över det, det finns bara att göra det bästa av den här situationen som vi hamnat i. Och jag är övertygad om att det här kommer att gå jättebra.

tisdag 8 februari 2011

Jag och geografi

Mitt nya obsession är att hålla stenkoll på var någonstans mitt, Kajsas och Malins paket från Modcloth befinner sig, tack vare UPS tracking service och google maps. Det positiva med detta är att jag lär mig massor av amerikansk geografi på köpet! Jag har t.ex. irriterat mig skitmycket på att de i vissa avsnitt av How I met your mother säger att Ted är ifrån Ohio och vissa från Cleveland, bestäm er liksom! Nu har jag lärt mig att Cleveland är en stad i Ohio........................ Så jag känner mig liiiite som en idiot. Jag är så himla sämst på geografi alltså! Jag har även kollat upp tidsskillnaderna mellan Sverige och olika delar av USA för att kunna beräkna när mitt paket rimligtvis sovit klart för natten och ska börja röra på sig igen (jag verkar däremot aldrig kunna lära mig riktigt vad som är AM och vilket som är PM dock, och det verkar dessutom som om UPS skickar sina paket lite hur som helst dygnet runt, men ändå!)

Nu har paketet precis nyss lämnat Louisville i Kentucky, ska bli spännande att se vart det tar vägen härnäst! Tre delstater (Pennsylvania, Ohio och Kentucky) har det stannat i på två dagar, inte illa! Columbus i Ohio ligger för övrigt endast två timmar ifrån Lima, som Glee utspelar sig i! Vad jag inte fattar är varför de inte körde det till typ Washington DC som ligger ändå skapligt nära Pittsburgh (som paketet startade i) och där det med största säkerhet finns en flygplats som man kan skicka paket över Atlanten ifrån, men jag är ju å andra sidan inte så insatt i det där med fraktande av paket. Är sjukt nöjd med att det inte är DHL som har hand om det i alla fall, har feta beefs med dem efter att de varit ansvariga för skickandet av diverse Lushpaket från England...

måndag 7 februari 2011

Mantorp 4-ever


Jag är hemma hos min mor och far och degar, blev sjukt less igår när jag upptäckte att kattjäveln kissat på mitt täcke igen så jag valde att fly fältet så att säga. I alla fall, jag gillar verkligen hur jag, när det nyss åkte förbi en OKÄND bil på vägen utanför fönstret blev helt förbannad och lite rädd. VAD FAN INKRÄKTARE liksom. Jag är och kommer alltid förbli en lantis och det är jag hemskt nöjd med ska ni veta. När jag för en stund sen såg att random skank från min lågstadieklass hade ändrat sin current city till Mantorp på Facebook ville jag like:a sönder det typ. Östgötaslätten 4-ever. När jag blir gammal ska jag sitta i en gungstol utanför huset och skjuta efter utbölingar med hagelgevär. STICK FRÅN MIN MARK JÄVLA STADSBOR.

Väntar på att min syster ska bli klar med vad hon nu håller på med så vi kan åka till biblioteket i Mjölby. Det ni.

torsdag 3 februari 2011

Saker jag funderar på när jag åker spårvagn

I Nu kan du få mig så lätt när Håkan sjunger "Vem kysste Elin bakom ryggen på Mari", är det någon som har kysst Elin eller har Elin kysst någon? Alltså är frågan vem var det Elin kysste eller vem var det som kysste Elin? Det där med att pussas brukar väl i och för sig vara en sån grej som görs i samförstånd för det mesta, men ändå. Snälla skicka ett vykort för jag undrar så liksom.

P.s. den där listan kommer jag förstås aldrig göra klart, se detta inlägg för vidare information, d.s.

onsdag 2 februari 2011

Nej vet ni vad


Förr brukade jag jämt lägga upp bilder på min frukost sådär som alla bloggare i allmänhet gör. De andra bloggarna brukar dock ha sådär ljusa, fina bilder med pasteller och sådär. Min frukost verkar ha ett ihärdigt 60-70-talstema. Typ orangea soffor med blommor och gröna tapeter med stora mönster. Fast mat då.

tisdag 1 februari 2011

Snäll och trött


Idag har min katt lekt med min systers två chihuahuakorsningshundar. Mest den ena, Polly, för Siri var mest rädd för honom (vilket han uppskattade). Polly och Katten lekte dock fram och tillbaka och Polly hade superkul medan Katten mest tyckte det var skitjobbigt men inte kunde låta bli att jaga efter henne när hon sprang sin väg, för när han är på dåligt humör och någon går ifrån honom måste han jaga efter för då känner han sig som att personen (eller hunden) i fråga flyr från honom för att han är så respektingivande och farlig. Tillslut tröttnade han dock och la sig under ett skåp och väntade på att de dumma hundarna skulle åka hem.

De åkte tillslut hem med 18:01-tåget och sen dess har Katten sovit som en sten, fram till för en liten stund sen då han kom och klättrade upp i mitt knä, rullade ihop sig till en boll och började spinna som en liten maskin. Jag tror att det han försöker säga mig är att det är trevligt med besök, men det är faktiskt allra bäst när vi får vara ifred (tillsammans).

(jag har naturligtvis förlåtit honom för att han kissade i min säng för länge sedan)