Den här bloggcoachningen får fem Oswalds av fem möjliga

Niklas och jag kollar på extramaterialet till Blue Velvet. Jag kollar inte så mycket utan läser mest bloggar.

Niklas: Hördu när ska du blogga igen? Du kan ju inte bara läsa andras bloggar och inte bloga själv.
Jag: När jag har nåt att skriva om...
Niklas: Amen skriv nu, "Idag såg jag Blue Velvet. Det var en mycket bra film. Den får fem Oswalds av fem möjliga" och så kan du klippa ut små Oswaldhuvuden och ha som betyg!

Jag: Hehe jaaa...

Niklas: HÄHÄ! Och om det är en riktigt dålig film kan du ha hans huvud från tjockisbilden som betyg!

Tjockisbilden. En extremt osmickrande bild på en i vanliga fall extremt gullig unge...

Sömnlös i Norrköping

I vårt hem är det ofta så att den ena somnar supersnabbt och den andra ligger vaken halva natten. Jag tror det har att göra med att vi båda snarkar något fruktansvärt så det är så att säga äta eller ätas, somna snabbt eller somna inte alls.

Riktigt smarrig

När Oswald kommer hem på kvällen gillar han att sätta sig i soffan och varva ner med en god bok.

Höhö. Höhö. HÖHÖHÖHÖHÖHÖHÖHÖ!

Typiskt mammatråkig

Alltså jag försöker verkligen skärpa mig och inte bara skriva en massa om Oswald, vill inte vara en sån där superjobbig person som endast kan prata om sin unge, hur fantastiskt begåvad den är som kan dregla och skrika SAMTIDIGT och hur den senaste blöjans innehåll såg ut men jag gör liksom inte så himla mycket på dagarna direkt. Idag var jag i och för sig och hämtade en tekanna jag köpt på tradera, men liksom att jag börjat samla på porslin som inte tillverkas längre är VERKLIGEN INTE något som gör mig mindre tråkig känner jag. Och outfitbilder är inget kul för jag har samma kläder på mig varje dag ungefär.

Jag får fundera lite. Så länge, förra veckans mobilbilder. Oswalds nya favoritsysselsättning är att försöka stoppa fötterna i munnen och stoppa fötterna i munnen. Varsågoda.

På tisdagen räckte fötterna upp till den icke-existerande midjan ungefär:

Men redan på onsdagen började strumporna ha blöta dregelfläckar på tårna...

På torsdagen var det rena barnleken och krävde inte alls samma koncentration som tidigare:

Jomenvisst, fötterna var i munnen.

I allra högsta grad kan man säga.

Genialiska planer i stöpet än en gång

Jag har länge tänkt att jag ska greja en body med detta klassiska tryck åt Oswald...

...men twista till det hela med att göra en matchande åt mig själv

Tyvärr visade det sig att "got milk" var skyddat av upphovsrätten så tshirttryckeriet ville inte görat, så kan det gå!

Tv-spelssjuk

Min kille gillar att spela tv-spel. Det är jag glad för för tv-spel är ju kul och jag sitter ibland med och leker med Oswald eller stickar medan han spelar. Just nu spelar han Skyrim och med detta har jag ett problem. Jag blir nämligen galet sjösjuk av att titta på detta spel. Fick lov att gå och lägga mig förut p.g.a. gravt illamående, på riktigt! Har fortfarande inte återhämtat mig riktigt. Dagens grafik är väl helt enkelt alldeles för bra. Och Niklas snurrar runt ALLDELES FÖR MYCKET när han spelar.

Att mentalt vara typ sju år eller så

Nattens i-landsproblem - Niklas tvingade mig att se Pans Labyrint igår. Nu ligger jag och dör kissnödighetsdöden för att jag är så himla rädd för den äckliga gubben med ögonen i handflatorna (googla på "Pans Labyrinth skinny man" eller nåt sånt men PÅ EGEN RISK). Niklas och Oswald sover dögott men jag vågar knappt ställa ifrån mig datorn för att jag är så sjukt mörkrädd! Så himla fjantigt men jag kan liksom inte rå för det, i perioder är jag så mörkrädd att jag inte vågar sticka en tå utanför sängen.

Det larviga är att jag liksom utgick ifrån att det skulle gå över av sig självt när man blev förälder och "vuxen". Hur tusan ska jag kunna övertyga Oswald om att det inte finns några monster under sängen när jag inte ens tror på det själv liksom? Det där får Niklas ta hand om, om Oswald delar med sig om sina mörkrädslefantasier när han blir större kommer det sluta med att jag inte heller kan sova.

Veckiga armar

Alltså. Oswalds knubbiga arm när han sover ger mig stora kärleksgråtklumpar i halsen varenda natt.

Och sen om han är sådär vidare späd kan ju också diskuteras

Och när vi ändå är inne på det där. Vad säger det egentligen om mig som förälder när jag måste springa in och kolla att ungen verkligen lever fortfarande när han sovit snällt i sin egen säng i en hel timme?

Det är efter klockan tio på kvällen och han är inte förbannad över att han inte har min bröstvårta i munnen? DET MÅSTE VARA PLÖTSLIG SPÄDBARNSDÖD!

Det konstant dåliga samvetet

Det absolut sämsta med att ha blivit förälder tycker jag definitivt är att jag har konstant dåligt samvete, till och med dåligt samvete för saker som inte ens har hänt ännu. Dåligt samvete för att jag inte är tillräckligt påläst, dåligt samvete för att jag är inkonsekvent (mot en femmånadersbebis som antagligen inte ens fattar tillräckligt mycket för att lida av det) och för att jag inte hittar på tillräckligt mycket bra bebisaktiviteter och inte är ute tillräckligt mycket. Dåligt samvete över att jag inte fått Oswald att äta ordentligt när han äter riktig mat för det är ju bara två månader kvar tills tanken är att Niklas ska vara hemma istället för mig, dåligt samvete för att jag inte orkar stanna och ta på Oswald vantarna varje gång han sliter av sig dem (ca varannan minut) när vi är ute med vagnen så han får ligga där och frysa om fingrarna och dåligt samvete för att jag inte städar ordentligt eller packar upp de sista flyttlådorna som står i hallen vilket ju inte har något att göra med barnuppfostran egentligen men jag får dåligt samvete av det ändå.

Grejen är ju då att det inte slutar där. Jag har dåligt samvete i förskott för att min inkonsekvens kommer leda till dåligheter när Oswald är större och inte har lärt sig sova i sin egen säng för att jag inte klarar av att lyssna på det, att han kommer bli bortskämd för att jag inte kommer fatta när han är för stor för att få som han vill bara för att han skriker, dåligt samvete för att jag kanske inte var tillräckligt gammal och vis för att bli mamma egentligen, dåligt samvete för min kassa personlighet och för att den kommer gå ut över ungen och så vidare och så vidare.

Men liksom. Det löser sig väl? Hur dåligt kan det bli? Kan man inte bara liksom... chilla och ta saker som det kommer och så löser det sig ändå? Det borde väl kunna gå. Men det känns verkligen inte så faktiskt.

Men alltså. Så farligt vanvårdad ser han väl inte ut att vara?

Veckan som gick

Jaha nu har det blivit ovanligt lite bloggande till och med för att vara från mig. Senaste bloggartrenden verkar vara att visa upp sina mobilbilder och jag tänkte att jag inte skulle vara sämre! Garanterat fria från iPhonefilter med hög kontrast.


Vi matchade en dag. Suddiga och randiga.

Oswalds heta strumpor.

Oswald hatar vantar, de suger och ska av. Helst ska de kastas ur vagnen också.

Jag tyckte det var kul, stäm mig.

Gulliga killar på promenad.

Jag och Kajsa åkte till Stockholm och gick på secondhandaffärer i mängder. Vi hittade ingenting alls nästan förrän vi kom till Beyond Retro i Zinkensdamm, där hittade jag två klänningar och Kajsa två par byxor och en blus. Bra ställe!

Sen var vi på Sivletto och gick på hårläggningskurs! Här kan ni läsa mer om det. Såhär såg Kajsas hår ut efter att jag fixat med det, fast det var mest instruktören som fixade om jag ska vara helt ärlig. Jag fick också använda en locktång för första gången i mitt liv, det närmaste jag kommit tidigare är att jag fönade mitt hår tre gånger när jag bodde hemma hos mamma och pappa och hade tillgång till mammas hårfön. Inte så bevandrad inom sånt där med andra ord.

Oswald pinup-posar i sin rutiga flanellskjorta.

Ett fint spindelnät med is och dagg.

Oswald är het i wifebeaterbody (mama-beater?). Han har plåster på benen för han hade fått sin femmånadersvaccination.

Mina nuvarande favoritklänningar (även de enda jag får plats i eftersom jag fortfarande bara äter kakor och aldrig motionerar, eller jo jag är faktiskt ute med Oswald minst en lång promenad om dagen men det hjälper då inte stort) en prickig, en randig och en typ rutig. Har inte haft tillfälle att använda någon av dem eftersom de inte är så amningsvänliga, men i vår så. En fot syns också längst ner ser jag.