Sk babylycka

Hej hej, nu har det dröjt igen men det har varit lite fullt upp. Först var jag i Mantorp och var hund- och hästvakt en dryg vecka och sen hux flux tisdagen den 7e juni bestämde sig min och Niklas bebis för att titta ut. Vi fick komma hem ifrån BB igår och nu tänkte vi chilla järnet ett bra tag framöver. Bloggningen kommer nog fortsätta vara dålig dessvärre men tror ni har förståelse för det va.

I tisdags vaknade jag vid sju av att det liksom knäppte till i ryggen, gick på toa och noterade att jag hade en konstig flytning som kanske kunde vara slemproppen, gick och la mig igen och sa inget till Niklas för jag tyckte det var onödigt att stressa upp honom i onödan. Hade lite ont men mest som kraftig mensvärk. Tre kvart senare reste jag mig dock upp och då gick vattnet, tänk Sagan om de två tornen-filmen när enterna bah RELEASE THE RIVER!!!!. Så var det typ. Vi åkte in framåt eftermiddagen men blev hemskickade igen, kom tillbaka någon timme senare och då var det öppet 7 cm och försent för epidural och bara att vänta och vänta på att det skulle bli färdigöppet. Väl där ville bebisens huvud inte riktigt peka åt rätt håll, så vi väntade och väntade tills klockan blev elva på kvällen och barnmorskan sa att nu tusan kör vi hära, och jag sa att jahapp då ser vi till att han är ute innan det blir imorgon, för jag var så förbannat trött och ville bara få sova nån gång (bästa motivationen, skit i ungen liksom jag vill sova) och mycket riktigt, 23:36 den 7 juni föddes vår lille larvige bajsmaskin till son, 51 cm lång och 3605 gram tung, eller lätt kanske.

Vi är förstås så himla stolta och glada och det där skitlarviga som alla säger om att man inte kan fatta hur fantastiskt det är att bli förälder och hur mycket man älskar sin unge är förstås helt sant och nu går jag över i det lägret som hävdar det hela tiden och de som inte har barn blir skitirriterade på.