Det är roligt. Jag lovar.

Annars då? Joråsåatteh jag pluggar ju som jag (väl?) tidigare nämnt igen och läser Svenska Språket 1 vilket just nu innebär råpluggande av grammatik. "Åh fy så tråkigt och hemskt" säger typ alla jag berättar det för. "NÄMEN DET ÄR JU DÖÖÖÖKUUUUUL!!!!!!!!!!!!!!!" säger jag då. Och jag är inte det minsta sarkastisk! Det är visserligen dösvårt. Men även dökul, som sagt. När man inser att man fattar blir man så sjukt nöjd med sig själv, tror det är ungefär samma känsla som folk som gillar matte får när de löst ett skitsvårt matteproblem när man bah pow pow sätter en satslösning med fyra nivåer sådär bara.

När jag gick i högstadiet hade jag en svensklärare vars stora idol var Fredrik Lindström. Hon tyckte att grammatik hade ett oförtjänt dåligt rykte som gjorde att hennes elever i regel hade en rätt trist inställning till ämnet i fråga. Därför brukade hon inleda varje grammatiklektion med att vi alla fick ställa oss upp bredvid bänkarna och säga i kör att "GRAMMATIK är roligt. Grammatik ÄR roligt. Grammatik är ROLIGT!". Som häftiga och vuxna fjorton-femtonåringar i regel tycker att allt är lite pinsamt och omoget såg vi även detta som ett rätt så fjantigt påhitt - men gud så mycket roligare det blev med grammatik! Om jag en vacker dag blir svensklärare så kommer jag nog sno det tricket. För det är mycket bättre att vara en lite fjantig och fånig lärare än en dötrist en.

Förresten så har jag lärt mig att man visst får inleda en mening med Eller, Och eller Men*! Så nu slipper jag tänka med dåligt samvete på min andra högstadiesvensklärare när jag gör det, sådär ca femton gånger om dagen. Eller så. Kanske slänger jag in några andra junktioner i början av meningar också, när jag ändå är i farten.

* Det står på sidan 149 i Funktionell svensk grammatik av Maria Bolander (Liber 2011) om ni var nyfikna!