Ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig. Jag vet att det här är en hel del att läsa men jag skulle uppskatta jättemycket om ni kunde tänka er att läsa igenom alltihop, för att undvika missuppfattningar och sånt där. Jag väljer att skriva det här här, för på så sätt kan både de jag umgås med mycket, men även de jag inte träffar så ofta få läsa om vad som har hänt och hur jag resonerar kring det i lugn och ro, och jag kan liksom få förklara en gång för alla och sen är resten på något sätt upp till er andra. Jag är medveten om att det antagligen kommer bli mycket prat omkring detta och att många av både de jag räknar som mina vänner och de jag inte känner kommer att tycka väldigt mycket, och det är ingenting jag kan göra någonting åt. På detta sätt väljer jag i alla fall att som sagt förklara hur jag tänker och känner och så står det er fritt att göra vad ni vill med den här informationen sen.
I förrgår var jag på ungdomsmottagningen och då visade det sig att min magkatarr och min putmage inte alls var produkten utav osunt leverne och stress, utan var en liten, liten bebis. I höstas misstänkte jag att det kunde vara något sådant på gång, så jag gjorde först ett graviditetstest, och sedan ett till för att vara helt säker på att det inte var någon fara. Jag läste på ordentligt på hur man skulle göra för att få så säkert resultat som möjligt, men trots detta så visade båda testen negativt. Jag har tidigare haft oregelbunden och konstig mens som försvunnit och dykt upp igen, så efter att jag gjort dessa tester så tänkte jag att nej, då är det väl ingen fara. Vilket jag tror de flesta i min sits skulle göra - sånt här händer ju liksom inte mig, det är sånt man läser om i Expressen, eller hur?
Detta var i oktober, november, nånting, så det har gått en himla massa tid. Jag har förstås haft en massa symptom, men eftersom jag gjorde mina graviditetstest så har jag liksom inte kunnat passa in dem i en graviditet utan jag har helt enkelt tänkt att det var magkatarr och dåligt med motion som gjorde att jag blev tjockare och tjockare och mådde så himla illa. På tisdagskvällen hände det dock något som gjorde att jag äntligen fattade - någonting rörde sig i magen (för någon som sett så mycket science fiction som jag så måste jag säga att en bebis nog var det bästa jag kunde tänka mig fanns där inne) och jag beslutade mig, sent om sider, för att gå till ungdomsmottagningen dagen därpå.
På ungdomsmottagningen var barnmorskan jag pratade med först väldigt lugnande och trodde absolut inte att det skulle vara någon fara - jag hade ju gjort som man skulle och tydligen så räknas det som normalt med utebliven mens i upp till ett halvår enligt henne. När jag reste mig upp ur stolen såg hon dock att det kanske fanns anledning att oroa sig - eftersom jag inte kan använda mina magmuskler ordentligt så får jag liksom dra mig upp ur stolar och jag hade ju trots allt en ganska ordentlig putmage. Eftersom jag var för nervös för att lyckas lämna något kissprov (vilket ju är ett jävla skämt eftersom jag inte gjort något annat än kissat de senaste veckorna) så fick jag lägga mig på en brits och bli lite klämd på istället, av två olika barnmorskor, som snabbt konstaterade att jag hade gått minst 20 veckor.
Jag fick åka upp till sjukhuset och göra två ultraljud (den första maskinen var gjord för att titta tidigare i graviditeten så den kunde inte visa så exakt) och det fastställdes att jag gått 21 veckor och fyra dagar, alltså precis 22 veckor idag, fredag. Abort var alltså inte ett alternativ.
Min första tanke var adoption, och jag tänker fortfarande ta reda på så mycket som möjligt om det eftersom jag vill ha koll på alla alternativ så att säga. Ju mer jag tänkt på det har jag dock börjat bortse från det alternativet mer och mer. Det är säkert svårt att förstå för de som inte varit gravida, men man bondar ändå på något sätt med knytet i magen, och även om jag till och från har världens panik och tvivlar på huruvida jag kommer kunna bli en bra mamma så känns det ganska omöjligt att helt klippa sina band till någon som kommer ifrån mig, som är min liksom. Det måste låta hemskt själviskt, men jag tror inte att någon som inte varit i min sits kan sätta sig in i den här situationen.
Igår pratade jag med Niklas, som är kiddets pappa, och berättade för honom hur det ligger till. Jag gjorde klart att jag inte tänkte kräva någon inblandning av honom eftersom jag inte tror att det skulle vara bra för någon någon av oss att tvinga honom att vara del av något han inte vill uppleva. Niklas har dock tagit det fantastiskt bra och gjorde direkt klart att han vill vara med, vilket jag naturligtvis är oerhört tacksam för. Jag har, mitt i alltihopa, haft sån ofantlig tur - om jag fick välja vem som helst av alla killar jag känner att gå igenom det här med så skulle jag välja Niklas. Niklas har också bett mig skriva att han känner likadant för mig, och det känns såklart hemskt bra för oss båda två. Vi fick inte välja men det blev liksom rätt ändå, vi hade tur.
Så här i efterhand så känner jag mig förstås som en idiot, men det är så himla lätt att veta saker när man står med facit i hand. Jag skulle kunna gräma mig och tänka på alla gånger jag funderat på att kolla upp det tidigare och driva mig själv till vansinne med alla om och men. Men jag tror inte på att ångra sig och gräma sig, framför allt tror jag inte att man kan tänka så när man ska få ett litet litet barn.
Jag kan inte tala för Niklas (han har dock läst och godkänt den här texten innan publicering), för honom kommer det naturligtvis ta ett tag att vänja sig vid tanken, men jag själv har ju haft några dagar på mig att fundera på det här, diskutera det med min familj och försöka greppa vad det är som händer. Jag har slutligen landat i att vara nästan löjligt positiv. Det här var absolut inte vad jag hade tänkt mig, men nu är det som det är och jag tycker att det här är oerhört spännande och att det ska bli jättekul. Det finns så mycket saker som man borde och måste här i världen som egentligen inte spelar alls någon roll - man måste inte vara gift och bo i villa och vara klar med utbildning och ha ett fast jobb när man får ett barn, det går precis lika bra att få det hux flux nån gång runt midsommar när man bor i en etta och pluggar fristående kurs och inte alls vet vad man vill bli när man blir stor. Är det någonting som jag lärt mig de senaste åren så är det att allting alltid löser sig, på ett sätt eller ett annat. Speciellt om man som jag har en fantastisk familj, fantastiska vänner och en fantastisk kille som ska bli pappa till ens barn, som man vet man kan lita på finns där och kommer stötta en. Då spelar allt annat liksom så himla liten roll.
En annan viktig anledning till att jag väljer att skriva det här är att jag vet hur himla chockade ni antagligen är över den här nyheten, och att jag antar att ni inte vet alls hur ni ska reagera. Genom att ni läser detta får ni liksom komma över den första chocken, plocka upp hakorna från marken och rätta till ansiktsuttrycken innan jag behöver träffa er öga mot öga. Jag vill inte höra några "neej stackare" och höra hur synd det är om mig, för det är det inte. Jag och Niklas ska vara med om någonting som är helt fantastiskt och fint, även om det blev tidigare och på ett annat sätt än någon av oss riktigt tänkt sig det. Det finns ingenting att beklaga över det, det finns bara att göra det bästa av den här situationen som vi hamnat i. Och jag är övertygad om att det här kommer att gå jättebra.
