torsdag 27 januari 2011

Dag 1: Om mig (och Julia Caesar)

Man brukar ju börja med att presentera sig, och jag heter Julia Maria Granath. Egentligen ska man ju inte skriva ut hela sitt namn och sådär på internet, speciellt om ens adress och sånt där finns på Eniro, men jag tänker att om jag har några galna stalkers där ute så vill jag hemskt gärna träffa er! Förvarna gärna i god tid så jag hinner städa lite.

Maria heter alla tjejer i min mormors släkt så det var inte så mycket snack om den saken. Sen Julia vet ingen riktigt hur det kom till men jag antar att det var ett rätt romantiskt namn (pappa) men ändå någorlunda normalt och dessutom finns i många länder (mamma). Men under den första delen av min levnadstid vägrade min mormor kalla mig något annat än "flickebarnet". Hon tyckte att Julia var ett hemskt namn, för den enda hon kände till som hette så var Julia Caesar, en svensk skådespelerska som jämt spelade arga kärringar till hembiträden och svärmödrar. Så kunde ju inte ett litet barn heta. Julia Caesar är framför allt känd för sitt framförande av Annie från Amörka som hamnade på Svensktoppen, och som ni kan lyssna på här:


Jag tycker själv att det är en ganska klämmig låt men jag kan väl ändå förstå lite vad mormor menade. Nuförtiden heter ju vartannat flickebarn Julia (i alla fall gjorde de det innan Tindra blev populärt) så jag antar att det inte var så många andra mormödrar som lade in sitt veto mot namnet. När jag var liten och fick den här historien berättad för mig tänkte jag mig alltid att det var en arg tant som stod på scenen med en kvast och skällde, lite som Teaterråttan Emma i Farlig Midsommar, om ni minns. Helt fel hade jag nog inte, såhär såg hon ut:


Julia Caesar hette för övrigt också Maria i andra namn, och Vilhelmina. Det kanske man skulle döpa sin dotter till, som en homage liksom. Ja det var ju inte Julia Caesar det här skulle handla om utan mig, jag ber om ursäkt.

Annars vet ni är jag uppvuxen på landet utanför Mantorp, och är nog lantis by heart egentligen. Det här med att bo i stan är ju praktiskt och så, men det är så mycket folk överallt och sådär. Min plan är att ta körkort så att jag så småningom ska kunna flytta ut på landet igen, för i stan kan man ju inte bo för länge. Tror jag. Jag har en jättestor familj som vi ska analysera vid ett senare tillfälle, och när jag var liten hade vi hur mycket djur som helst. Kossor, hästar, hundar, katter och får. Överallt. Numera har jag en endaste katt och det räcker och blir över. Vi lever i mer eller mindre fridfull samexistens, när vår relation fungerar som bäst bryr vi oss inte om varandra så mycket utan jag ger honom mat ibland mest och han kommer och sätter sig i knät när han känner för det och ibland leker vi med pälsiga små möss med bjällror i. Ibland bråkar vi dock, och Katten vinner alltid. Antagligen mest för att han har vassast klor.

Här är en bild på mig och Katten.

Jag pluggar Litteraturvetenskap på Linköpings Universitet och det är skoj. Jag vet inte alls vad jag vill bli när jag blir stor men hoppas väl på att komma på någon smart plan endera dagen. Jag vet i alla fall att jag allra helst skulle vilja jobba med språk, litteratur och kanske skrivande, så det känns som att det inte är helt onödigt att läsa Litteraturvetenskap i alla fall. Jag läser andra kursen och det här är första året jag läser på högskolan. Det går bättre än det borde, för jag är hemskt lat. Mina favoritböcker är egentligen en novell och en novellsamling, En kort tid av lycka för Francis Macomber av Ernest Hemingway och novellsamlingen Till Esmé, kärleksfullt och solkigt av J.D. Salinger. Det är en sån där fråga man brukar få när man säger att man läser Litteraturvetenskap. Sen gillar jag Tove Jansson väldigt mycket men det har väl inte undgått någon förstås.

Andra intressen har jag knappt nuförtiden. Jag samlar på Modesty Blaise-serier (och novellerna förstås. Eller allt möjligt egentligen) och grejer med mumin på. Jag har slutat ha byxor på mig för att jag fått en stor gravidmage som bara innehåller en gigantisk food-baby, så kjolar och klänningar med hög midja är the only way to go. Jag känner ganska många men har inte så många vänner. Jag är en hemsk besserwisser och vill gärna ha rätt, jämt.

Annars var det nog inte så mycket kanske. Fast det här var rätt mycket ändå. Fortsättning följer.

1 kommentar:

  1. Du är döpt efter Julia i Brideshead revisited :)

    SvaraRadera

Du skola icke vara en skitjobbig idiot om du icke vilja ha en skopa ovett tillbaka. Puss!