fredag 28 januari 2011

Blocket nästa

Det där om att jag och min katt oftast lever i fredfull samexistens... Nja. Igårkväll hade jag lite förfest hemma hos mig, och nån råkade putta till toalettdörren lite så den NÄSTAN gick igen. Det var fortfarande en springa på säkert två dm, som min katt utan problem hade kunnat gå in genom. Men eftersom han är LITE SPECIELL så vägrar han gå igenom dörrar som inte är vidöppna (såvida det inte är meningen att hålla honom utestängd förstås). Så när jag kom hem från krogen, full och jävligt trött, kröp jag ner i sängen och... tyckte det var lite kallt i fotändan på något sätt. Kattjäveln hade såklart kissat i min säng, eftersom hans (precis nyrengjorda) kattlåda stod på andra sidan av en dörr som NÄSTAN var stängd. Och just ja, någon hade SLÄCKT LAMPAN också. Vilken fräckhet.

Han har dessutom vägrat ta hänsyn till min bakfylla hela förmiddagen och gått runt och skrikit MJÄÄÄÄÄÄ MJÄÄÄÄ MJÄÄÄÄÄ som ett jävla brandlarm och försökt klättra på väggarna. Nån som vill ha en katt eller? Ni får honom gratis.

torsdag 27 januari 2011

Och btw

Har ni tänkt på vad snygg J.D. Salinger var? Vissa saker var hemskt mycket bättre förr. Idag är det ett år sen han dog, så det var ju passande att jag har gått runt och tänkt på honom hela dagen.


Dag 1: Om mig (och Julia Caesar)

Man brukar ju börja med att presentera sig, och jag heter Julia Maria Granath. Egentligen ska man ju inte skriva ut hela sitt namn och sådär på internet, speciellt om ens adress och sånt där finns på Eniro, men jag tänker att om jag har några galna stalkers där ute så vill jag hemskt gärna träffa er! Förvarna gärna i god tid så jag hinner städa lite.

Maria heter alla tjejer i min mormors släkt så det var inte så mycket snack om den saken. Sen Julia vet ingen riktigt hur det kom till men jag antar att det var ett rätt romantiskt namn (pappa) men ändå någorlunda normalt och dessutom finns i många länder (mamma). Men under den första delen av min levnadstid vägrade min mormor kalla mig något annat än "flickebarnet". Hon tyckte att Julia var ett hemskt namn, för den enda hon kände till som hette så var Julia Caesar, en svensk skådespelerska som jämt spelade arga kärringar till hembiträden och svärmödrar. Så kunde ju inte ett litet barn heta. Julia Caesar är framför allt känd för sitt framförande av Annie från Amörka som hamnade på Svensktoppen, och som ni kan lyssna på här:


Jag tycker själv att det är en ganska klämmig låt men jag kan väl ändå förstå lite vad mormor menade. Nuförtiden heter ju vartannat flickebarn Julia (i alla fall gjorde de det innan Tindra blev populärt) så jag antar att det inte var så många andra mormödrar som lade in sitt veto mot namnet. När jag var liten och fick den här historien berättad för mig tänkte jag mig alltid att det var en arg tant som stod på scenen med en kvast och skällde, lite som Teaterråttan Emma i Farlig Midsommar, om ni minns. Helt fel hade jag nog inte, såhär såg hon ut:


Julia Caesar hette för övrigt också Maria i andra namn, och Vilhelmina. Det kanske man skulle döpa sin dotter till, som en homage liksom. Ja det var ju inte Julia Caesar det här skulle handla om utan mig, jag ber om ursäkt.

Annars vet ni är jag uppvuxen på landet utanför Mantorp, och är nog lantis by heart egentligen. Det här med att bo i stan är ju praktiskt och så, men det är så mycket folk överallt och sådär. Min plan är att ta körkort så att jag så småningom ska kunna flytta ut på landet igen, för i stan kan man ju inte bo för länge. Tror jag. Jag har en jättestor familj som vi ska analysera vid ett senare tillfälle, och när jag var liten hade vi hur mycket djur som helst. Kossor, hästar, hundar, katter och får. Överallt. Numera har jag en endaste katt och det räcker och blir över. Vi lever i mer eller mindre fridfull samexistens, när vår relation fungerar som bäst bryr vi oss inte om varandra så mycket utan jag ger honom mat ibland mest och han kommer och sätter sig i knät när han känner för det och ibland leker vi med pälsiga små möss med bjällror i. Ibland bråkar vi dock, och Katten vinner alltid. Antagligen mest för att han har vassast klor.

Här är en bild på mig och Katten.

Jag pluggar Litteraturvetenskap på Linköpings Universitet och det är skoj. Jag vet inte alls vad jag vill bli när jag blir stor men hoppas väl på att komma på någon smart plan endera dagen. Jag vet i alla fall att jag allra helst skulle vilja jobba med språk, litteratur och kanske skrivande, så det känns som att det inte är helt onödigt att läsa Litteraturvetenskap i alla fall. Jag läser andra kursen och det här är första året jag läser på högskolan. Det går bättre än det borde, för jag är hemskt lat. Mina favoritböcker är egentligen en novell och en novellsamling, En kort tid av lycka för Francis Macomber av Ernest Hemingway och novellsamlingen Till Esmé, kärleksfullt och solkigt av J.D. Salinger. Det är en sån där fråga man brukar få när man säger att man läser Litteraturvetenskap. Sen gillar jag Tove Jansson väldigt mycket men det har väl inte undgått någon förstås.

Andra intressen har jag knappt nuförtiden. Jag samlar på Modesty Blaise-serier (och novellerna förstås. Eller allt möjligt egentligen) och grejer med mumin på. Jag har slutat ha byxor på mig för att jag fått en stor gravidmage som bara innehåller en gigantisk food-baby, så kjolar och klänningar med hög midja är the only way to go. Jag känner ganska många men har inte så många vänner. Jag är en hemsk besserwisser och vill gärna ha rätt, jämt.

Annars var det nog inte så mycket kanske. Fast det här var rätt mycket ändå. Fortsättning följer.

En hel månad

För att folk ska gilla ens blogg ska man ju helst uppdatera nån gång ibland, så nu tar jag tag i det här genom att göra en sån där "utmaning". 30 dagar, 30 olika ämnen (fast egentligen är det bara 29 för man ska visa vad man hade på sig två gånger). Här har vi ämnena:

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Lika bra att sätta igång.

onsdag 26 januari 2011

Ibland har min katt inga ben


Min katt gillar att sova under elementet, och när jag kom hem häromkvällen såg han ut såhär.
(ful bild jag vet men jag har ingen flashig systemkamera och var tvungen att använda blixten för om jag tände i taket skulle han inte velat ligga kvar)

tisdag 25 januari 2011

Topp 5 bästa bilderna på mig på facebook

Jag hade tråkigt och undvek att plugga, och kollade därför på bilder på mig själv på facebook. Av någon anledning envisas folk med att lägga upp jävligt fula bilder på mig men det ska man inte tjura över, här kommer de bästa som får mig att älska mig själv ännu lite mer än jag redan gör (mycket).

5:
Sover på planet till Turkiet. Bilden är i sig inte så rolig, det roligaste är egentligen att ALLA i klassen som ägde en kamera lade upp varsin bild på mig när jag sov efter den här resan.
4:
Jag klädde ut mig till skinhead och hängde med skinheadkompisar. Fan vad tuffa (ej ironisk).
3:
Jag var, som ni kanske vet, på fest med temat white trash och gick dit utklädd till gravid wt-morsa. Här balanserar jag min vinflaska på magen. Det roligaste med det här var egentligen att en gammal klasskompis kommenterade på bilden och skrev "ÅÅÅH ÄR DU GRAVID?! GRATTIS VAD ROOOLIGT! NÄR KOMMER BARNET!!!!" och jag som är så himla dum var ju tvungen att spela med och hittade på att jag var i 32:a veckan osv osv. Nu har hon dock tagit bort sina kommentarer så det verkar som att hon insåg sitt misstag. Om inte annat när hon träffade mig på jobbet och jag var väldigt ogravid, kanske.

2:
Min syster tog med mig till Prag. Jag vägrade lämna hotellrummet och låg mest på sängen och drack ök och åt chips. Kjolen åkte av för länge sen för att den satt åt om magen. Lägg märke till mina sockeplasttofflor och min ganska fientliga uppsyn (Cecilia hade just föreslagit att vi skulle gå ut).

1:

HAHAHAHA. Jag och min vän Kajsa jobbade på ett sommarkollo och en dag hade de inga bra arbetsuppgifter åt oss, så vi fick gräva hål i marken. Jag såg det som ett tillfälle att vara en, eh, black metal-dvärg.

Bubblare:

Ser ni mig där i bakgrunden eller?

Det där var säkert inte alls lika kul för er som för mig men det struntar jag i. Snart kommer uppföljaren, topp 5 bästa bilderna på mig och Fanny, stay tuned.

onsdag 19 januari 2011

Tusen länkar

Idag har jag roat mig med att kolla på statistik över min blogg. Mina fem mest lästa inlägg är en bildkavalkad på muminporslin, korgväskor och Katten Kirk, ett inläggom smarta människor som ringer till nummerupplysningen, en bild påen pudelkavaj och en berättelse om en sms-konversation. Och ett tråkigt helt ogenomtänkt inlägg med bilder på muminfigurer som har typ dubbelt så många visningar som resten av de andra sammanlagt.

Jag tycker personligen inte att dessa inlägg sammanfattar bloggen sådär superbra, så här har ni en lista med gamla inlägg ni kan läsa när ni har tråkigt:

tisdag 18 januari 2011

Färjemansleden

När jag gick i gymnasiet hade jag perioder då jag inte lyckades ta mig till skolan. Eftersom jag hade det så väl förspänt att min mor skjutsade mig och min bror till pendeltåget varje morgon, när hon åkte till jobbet, så var det svårt att skolka så jag gick alltid upp och klädde på mig och åt frukost, och tog pendeltåget in till Linköping där jag gick i skolan. Väl framme i Linköping gick jag emellertid inte till skolan, utan jag satte mig på en landsortsbuss och åkte till ändhållplatsen. Väl framme kollade jag upp hur ofta bussarna tillbaka gick och promenerade iväg. Jag kan mitt Östergötland hyfsat bra ska ni veta, jag har dödat tid i både Motala, Skänninge, Boxholm, Bjärka-Säby och Borensberg, för att nämna några. Jag minns inte så mycket av det, men jag minns min första skolkresa.

Dagen innan hade banken i Kisa blivit rånad (efter detta tillsammans med Malexanderrånet så stängde Swedbank igen många av småkontoren p.g.a. rånrisken, bl.a. det i Mantorp som jag kommer ifrån) och jag hade hört i bilen hur de intervjuade en dam som ägde ett café på andra sidan gatan. "Undrar om de har varm choklad där", tänkte jag och såg att buss 540 mot Kisa skulle avgå om fyra minuter.

Här i Östergötland är Kisa en ort man skämtar om, ni vet en sån där lantishåla där alla killar (supposedly) har keps med reklam för traktormärken på och sådär. Inte det minsta romantiskt i att åka till Kisa, det ska ni ha jävligt klart för er. Ändå minns jag det som en hemskt fin och vemodig resa där jag satt med pannan lutad mot fönsterrutan och tittade ut och det regnade lite lagom, och i hörlurarna hade jag Färjemansleden med Vapnet på repeat. Albumet hette "Jag vet hur man väntar" och man är ju så jävla romantisk och otålig och framför allt dramatisk när man är sjutton och sitter på en buss för att man inte lyckas ta sig till skolan.

Väl framme i Kisa var det inte särskilt svårt att hitta banken, det fanns egentligen bara en ordentlig gata, men två mataffärer vill jag minnas. Jag gick till fiket på andra sidan gatan och köpte en kopp varm choklad. Det visade sig vara sånt där chokladpulver som man blandar med hett vatten, en riktig besvikelse men kanske egentligen inte så förvånande vad gällde fikautbudet i Kisa. Väl tillbaka på busstationen (som väl mest var en sån där pinne med en skylt där det stod vilka bussar som gick och en tidtabell) satt jag i skräddare på asfalten och rökte Lucky Strike för så var det, med stuprörsjeans och rutig skjorta och kort rufsigt hår. Sen kom bussen och jag lyssnade på samma låt hela vägen tillbaka till Linköping. Sen gick jag till skolan.

söndag 9 januari 2011

Hatar livet

Var redan på dåligt humör för att jag är bakis och tentapluggar, sen välte min katt min spegel så den gick sönder. För ANDRA gången. Funderar på att döpa om honom från Katten Kirk till Katten Khan istället. Ni vet.


Sen satte han sig i en papperspåse och kom inte ut så jag fick rädda honom, förlåten igen.

tisdag 4 januari 2011

En high-five i naveln?

Ingen har väl missat att Underbaraclara är preggers, jag tycker det är rätt spännande det där med graviditeter, magen är ju fin och sådär, men så läste jag det här och fick typ panik. En high five i naveln?! Den paniken jag kände kan endast jämföras med paniken jag fick när jag såg den här bilden för första gången:


Liksom, jag är helt okej med en unge i magen och allt det där, men det där får mig bara att tänka på aliens i magen som försöker bryta sig ut genom att krafsa med sina långa vassa klor och typ äter upp ens inre organ och... AHH! Ja en vacker dag kanske man har en unge i magen, men kan den snälla komma ut på rätt ställe!

/född med kejsarsnitt

måndag 3 januari 2011

Post-nyårsstress. Eller nåt.

Usch, jag gillar inte riktigt det här med nytt år. Jag vet att man absolut inte måste tönta sig med nyårslöften och sånt där, men jag finner det på något sätt svårt att ignorera. Jag är väldigt stolt över att jag inte tagit en endaste cigarett sedan 31:a oktober och att jag börjat plugga, men jag är ganska rädd för det här med att lova saker. Det känns som att man jinxar saker då - och eftersom jag om någon har oerhört svårt att hålla käften om någonting så känns det på något sätt som att det enda jag gör hela tiden är att jinxa saker.

Jag är en typisk person som börjar med saker och aldrig avslutar dem, så varje gång jag börjar med något nytt bestämmer jag mig för att jag inte ska säga något om det förrän jag hållit på med det ett tag, så jag åtminstone kommit igång och det verkar som om jag faktiskt lyckas hålla på med det. Sedan slutar det med att jag dagen innan första gången jag ska gå på gym eller fem minuter efter att jag tagit sista ciggen eller nåt sånt där, helt apropå bara spyr ur mig "JAG HAR BÖRJAT TRÄNA" eller "JAG HAR BÖRJAT MÅLA" eller nåt sånt, varpå alla jag känner himlar med ögonen inom sig och antagligen tänker håhåjaja undrar hur länge det håller DEN HÄR gången.

Det är verkligen världens sämsta karaktärsfel, och något man naturligtvis försöker glömma att man är, vet inte hur många förolämpade miner jag fått tvinga mig att anlägga för att någon (min syster Cecilia i åtta fall av tio) retat mig för min träning (jag gick dit två gånger) eller mitt måleri (jag grundade en duk, sen tappade jag intresset). Men jag tröstar mig med att jag tror att de flesta ändå har det, bara mer eller mindre. Jag menar, hur många håller sina nyårslöften egentligen? Ett år är ju sjukt långt liksom. I år har jag lite halvt lovat mig själv att gå ner i vikt (men jag skjuter på att börja motionera tills snön försvunnit så det känns rätt dödsdömt redan från början) och att inte skjuta på skolarbete (men har fortfarande inte börjat tentaplugga fast jag har två tentor om 1½ vecka).

Jag lovar dock inte att sluta röka, för jag är inte så säker på att jag har slutat. Jag har inte rökt sen sista oktober, men jag inser att så fort snön smält bort, solen börjat skina och uteserveringarna öppnat kommer jag sitta där med en cigg i handen igen. Jag tror det är större chans att jag låter bli om jag inser det, faktiskt.