Färjemansleden

När jag gick i gymnasiet hade jag perioder då jag inte lyckades ta mig till skolan. Eftersom jag hade det så väl förspänt att min mor skjutsade mig och min bror till pendeltåget varje morgon, när hon åkte till jobbet, så var det svårt att skolka så jag gick alltid upp och klädde på mig och åt frukost, och tog pendeltåget in till Linköping där jag gick i skolan. Väl framme i Linköping gick jag emellertid inte till skolan, utan jag satte mig på en landsortsbuss och åkte till ändhållplatsen. Väl framme kollade jag upp hur ofta bussarna tillbaka gick och promenerade iväg. Jag kan mitt Östergötland hyfsat bra ska ni veta, jag har dödat tid i både Motala, Skänninge, Boxholm, Bjärka-Säby och Borensberg, för att nämna några. Jag minns inte så mycket av det, men jag minns min första skolkresa.

Dagen innan hade banken i Kisa blivit rånad (efter detta tillsammans med Malexanderrånet så stängde Swedbank igen många av småkontoren p.g.a. rånrisken, bl.a. det i Mantorp som jag kommer ifrån) och jag hade hört i bilen hur de intervjuade en dam som ägde ett café på andra sidan gatan. "Undrar om de har varm choklad där", tänkte jag och såg att buss 540 mot Kisa skulle avgå om fyra minuter.

Här i Östergötland är Kisa en ort man skämtar om, ni vet en sån där lantishåla där alla killar (supposedly) har keps med reklam för traktormärken på och sådär. Inte det minsta romantiskt i att åka till Kisa, det ska ni ha jävligt klart för er. Ändå minns jag det som en hemskt fin och vemodig resa där jag satt med pannan lutad mot fönsterrutan och tittade ut och det regnade lite lagom, och i hörlurarna hade jag Färjemansleden med Vapnet på repeat. Albumet hette "Jag vet hur man väntar" och man är ju så jävla romantisk och otålig och framför allt dramatisk när man är sjutton och sitter på en buss för att man inte lyckas ta sig till skolan.

Väl framme i Kisa var det inte särskilt svårt att hitta banken, det fanns egentligen bara en ordentlig gata, men två mataffärer vill jag minnas. Jag gick till fiket på andra sidan gatan och köpte en kopp varm choklad. Det visade sig vara sånt där chokladpulver som man blandar med hett vatten, en riktig besvikelse men kanske egentligen inte så förvånande vad gällde fikautbudet i Kisa. Väl tillbaka på busstationen (som väl mest var en sån där pinne med en skylt där det stod vilka bussar som gick och en tidtabell) satt jag i skräddare på asfalten och rökte Lucky Strike för så var det, med stuprörsjeans och rutig skjorta och kort rufsigt hår. Sen kom bussen och jag lyssnade på samma låt hela vägen tillbaka till Linköping. Sen gick jag till skolan.