söndag 26 februari 2012

Trygga barn och panikslagna föräldrar

Alltså det här med att en otrygg anknytning påverkar ungen resten av hens liv. Det gör MIG otrygg. Och lite lätt stressad. Är det försent att göra ungen trygg om den är åtta månader, är han dömd till ett liv av psykisk sjukdom, needyness och social awkwardhet?

Jag tycker det är döbra att gemene man har tillgång till information om barnpsykologi och hur ens föräldraskap påverkar ungen, men det förhindrar tyvärr inte att jag känner mig som en värdelös förälder och måste analysera den senaste veckans minsta gnäll. Håller det på att komma en tand kanske? Eller är det bara så enkelt att jag under de senaste åtta-nio månaderna sabbade resten av mitt barns liv? Skit också.

Det här med att vara förälder suger verkligen ibland. Tur att Oswald är så gullig och allmänt bäst annars hade jag slängt in handduken för länge sen.

Nu menar jag absolut inte att kritisera anknytningsteorin för jag tycker verkligen det verkar supervettigt. Tänkte bara dela med mig av min panik lite, kanske finns det någon annan som är orolig som tycker det känns skönt att inte vara ensam eller nåt.

Kajsa och Oswald

fredag 24 februari 2012

Niklas är passivt agressiv

Niklas har beställt en Time capsule som gör backups på ens datorer trådlöst och grejer (tror jag). Eftersom jag beställt en ny dator som också är en Mac så tyckte Niklas generöst att även jag kunde få använda den nya mackapären.

"Och så om jag blir arg på dig kan jag bara ta bort dina backuper! Det blir skitbra!"

torsdag 23 februari 2012

Niklas coachar/är en elak hockeypappa

Efter att fått erfara hur det är att tentaplugga när Niklas är hemma börjar jag förstå hur barn med prestationshetsande föräldrar har det. Jag sitter hemma och gör exempeltentor för att plugga inför grammatiktentan och Niklas frågar efter varje hur det gått. "94%!" sa jag stolt när jag gjort klart förrförra tentan. "Hur bra som helst!". "Njaa", sa Niklas. "Bättre kan du!"

Lite chockad satte jag mig och gjorde en tenta till.

"Nu fick jag 96%, bättre blir det ju knappast. Nu behöver jag inte plugga mer" tyckte jag. Då spände Niklas strängt ögonen i mig och sa

"Inte plugga mer? Hördedu, vet du vad som är bättre än 96%? 97, 98 och 99%! Det enda som inte blir bättre är 100%! Tänk om du sitter i en arbetsintervju och de undrar vad du fick på den här tentan och så säger du 96%? Vet du vem de anställer då? Den som fick 100%!"

Badbebis

Badbebisen igen. Jag bah SKIT I DET HÄR och körde på auto istället, då blev det en miljard gånger bättre eftersom jag ännu inte fattat hur man sätter igång blixten manuellt. Men fokus har jag ställt in själv i alla fall, så det är därför det kanske ändå är lite konstigt.




onsdag 22 februari 2012

ÅÅH

Har försökt ladda upp några halvdåliga bilder men det vägrar funka då blogspot råkar hata mig. Om nån sitter och biter på naglarna i väntan på recept på schackrutor och kikärtsbiffar så hav förtröstan, det kommer. Vi kör dock på stenhårt matschema i det här hushållet och kikärtsbiffar finns inte med på veckans lista, men nästa vecka ska jag försöka få med det. Promise.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin

Jag såg ett bokrecensionsinslag på morgontv imorse, eller snarare, jag försökte se det men blev lite distraherad av en arg bebis. Det kom precis lägligt för igår läste jag ut sista delen i Anne på Grönkulla-serien, som jag läst om nu senaste veckorna (och fått massor av roliga uppsatsidéer, så om nån som läser genus/pedagogik av något slag/litteraturvetenskap och gillar Anne på Grönkulla har svårt att komma på uppsatsämne så är det bara att höra av sig) och nu har jag lite idétorka vad gäller läsandet.

Boken de pratade om var Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson, som i den skildrar sitt arbete med sin nyöversättning av James Joyces Ulysses. Inte för att jag egentligen är så himla intresserad av Ulysses i sig, när vi läste två kapitel ur den i litteraturhistorian förrförra hösten dog jag pretentiositets- (nä jag vet att det inte är ett ord) och oläslighetsdöden flera gånger om och ville mörda alla som påstår sig gilla den, men det är ju trots allt ett himla intressant verk. Dessutom tycker jag översättning är intressant och nu när jag läser svenska språket kan det ju också vara intressant ur den aspekten.

Vart vill jag nu komma med detta? Ingen aning! Men om nån läst den och vill rekommendera den eller tala om att den suger så gör gärna detta vetja. Tyckte även det var lite festligt att de har gjort en boktrailer till den (och nyöversättningen av Ulysses)...


måndag 20 februari 2012

Bebis i vagn. INTE ett stilleben om man säger så.

Jag har fått låna en systemkamera av en kompis, så nu i helgen har jag fotograferat en massa och försökt lära mig inställningar. Det är skitsvårt men kul. Än så länge har jag fått till en bild som jag tycker blev bra, nämligen denna:


Den är nog finare större dock, så klicka på den.

torsdag 16 februari 2012

En jävligt kul kille jag bor med

Idag har Niklas verkligen fått till det. Fullträff nummer ett var när han passade på att fotografera mig när jag satt på toa tidigare när jag gastade på honom att komma in och räcka mig toapappret, som jag så behändigt bestämt ska vara i hyllan på andra sidan badrummet från toalettstolen sett. Inte så smart, varken toapappersplaceringen eller att be honom om hjälp med en sån sak.

Nummer två var när han frågade mig vad jag ville bli den här veckan (jag kommer nämligen på nya yrkesbanor jag vill slå mig in på lite nu och då) varpå jag svarade att jag blivit inspirerad av en klasskamrat som ska bli förläggare.

"Förläggare", sa Niklas med förakt i rösten. "Det behöver du ju ingen utbildning till, du förlägger ju saker hela tiden, du är en naturbegåvning!"

HÖHÖ. HÖ. HÖ.

KUL.

onsdag 15 februari 2012

Annars då igen

Vet inte om ni har märkt det, men nuförtiden kan man svara direkt på enskilda kommentarer här i bloggen, det tyckte jag var finemang! Får ni mail när jag har svarat också? Om ni tycker det är jobbigt kan man säkert klicka ur nån ruta eller nåt så slutar det. Jag är himla nöjd i alla fall!

Sen till något helt annat. Den här/det här Sean Banan. Vad/vem är det? Jag har missat totalt och fattar inget. Visst kunde jag googla men jag känner liksom att det kanske är lika bra att sväva i ovisshet?

Det där med att folk alltid har åsikter om andras föräldraskap?

Onekligen-Lisa skrev här om vanliga frågor hon får om sitt och hennes partners val att ge sina barn vegetarisk mat. Hon svarar väldigt vettigt och snällt men jag tänkte skriva lite argare om det här med att folk tycker att man "prackar på sina barn sina värderingar", som jah tänkt mycket på under en tid. Detta är nämligen något som folk gärna påpekar speciellt när det gäller barns vegetariska kost och genusmedveten uppfostran. Och det finns fan inget som gör mig så jävla trött som just det där, att det skulle vara något dåligt att uppfostra sina barn efter sina egna moraliska värderingar.

Är det inte i princip det uppfostran går ut på? VEMS värderingar ska vi lära våra barn är riktiga istället, om våra egna inte duger? Naturligtvis ska man också uppmuntra barnen att tänka själva och naturligtvis ska de få ha egna åsikter - när Oswald börjar dagis är det klart att han kan få prova kött om han vill. Men inte ska man väl anpassa sig efter normen om man tycker att normen är helt uppåt väggarna tokig?

/Mvh mamma till jävligt välväxt vegetarianbebis


Matglad bebis. Ej undernärd.

Igen


Här är mina finaste kläder igen, bara för att de är så himla himla fina! Koftan köpte jag på rea på Monki för 60 kr och klänningen köpte jag på Ellos, av alla ställen. Den var dyrare.

tisdag 14 februari 2012

Det är roligt. Jag lovar.

Annars då? Joråsåatteh jag pluggar ju som jag (väl?) tidigare nämnt igen och läser Svenska Språket 1 vilket just nu innebär råpluggande av grammatik. "Åh fy så tråkigt och hemskt" säger typ alla jag berättar det för. "NÄMEN DET ÄR JU DÖÖÖÖKUUUUUL!!!!!!!!!!!!!!!" säger jag då. Och jag är inte det minsta sarkastisk! Det är visserligen dösvårt. Men även dökul, som sagt. När man inser att man fattar blir man så sjukt nöjd med sig själv, tror det är ungefär samma känsla som folk som gillar matte får när de löst ett skitsvårt matteproblem när man bah pow pow sätter en satslösning med fyra nivåer sådär bara.

När jag gick i högstadiet hade jag en svensklärare vars stora idol var Fredrik Lindström. Hon tyckte att grammatik hade ett oförtjänt dåligt rykte som gjorde att hennes elever i regel hade en rätt trist inställning till ämnet i fråga. Därför brukade hon inleda varje grammatiklektion med att vi alla fick ställa oss upp bredvid bänkarna och säga i kör att "GRAMMATIK är roligt. Grammatik ÄR roligt. Grammatik är ROLIGT!". Som häftiga och vuxna fjorton-femtonåringar i regel tycker att allt är lite pinsamt och omoget såg vi även detta som ett rätt så fjantigt påhitt - men gud så mycket roligare det blev med grammatik! Om jag en vacker dag blir svensklärare så kommer jag nog sno det tricket. För det är mycket bättre att vara en lite fjantig och fånig lärare än en dötrist en.

Förresten så har jag lärt mig att man visst får inleda en mening med Eller, Och eller Men*! Så nu slipper jag tänka med dåligt samvete på min andra högstadiesvensklärare när jag gör det, sådär ca femton gånger om dagen. Eller så. Kanske slänger jag in några andra junktioner i början av meningar också, när jag ändå är i farten.

* Det står på sidan 149 i Funktionell svensk grammatik av Maria Bolander (Liber 2011) om ni var nyfikna!

Lite bilder

Lite mat jag åt. Kikärtsbiffar med klyftpotatis och wokgrönsaker (man tager vad man haver va) och tzatziki.
Mitt sovsällskap.

Lite kakor jag bakade. Om ni vill kan ni få manual och recept, de är dögoda.

En kille som gillar sin gröt.

Jag i min favoritklädsel + Oswald och min lillebror. Och tomten på dörrhandtaget som inte hängde med resten av julpyntet till källaren av någon anledning...

En hoppare.


Lite mera kakor, dels de jag visade innan och sen syltkakor efter det här receptet. Syltkakorna är lite meckiga att hålla på med tycker jag, mina moddade schackrutor är roligare att baka och degen är lättare att få att hålla ihop ordentligt.

söndag 12 februari 2012

A good klonk on the head

Jag håller just nu på med att läsa igenom hela Anne på Grönkulla-serien (det är det bästa med att inte läsa litteraturvetenskap längre, att man med gott samvete kan läsa precis vad man vill när det kommer till skönlitteratur) och satt just och funderade på en sak. Jag har kommit till Drömslottet, där Anne precis har gift sig och flyttat iväg till ett litet samhälle som heter Fyra Vindar. I boken förekommer en man som har skadat huvudet på något sätt så han gått i barndom, men i slutändan slår han sig i huvudet igen eller liknande, minns inte riktigt och har inte kommit så långt i boken ännu, och blir normal igen.

Detta verkar ändå vara ett hyfsat vanligt förekommande skeende i film och litteratur, såhär på rak arm kan jag komma på även Pelle Svanslös-julkalendern och ett avsnitt av Remington Steele. Nu undrar jag, och reserverar mig för att detta kanske är en skitdum fråga, kan det här verkligen hända i verkligheten? Det känns ju rätt otroligt men eftersom det ändå förekommer på flera håll känns det ju som att man måste fått det någonstans ifrån?

Tvi tvi *tar i trä*

Det finns ju nån skrock-grej när man ska kasta en näve salt över ena axeln? Oswald kör stenhårt på det, fast med sin pipmugg, han svänger den över axeln så det skvätter vatten över axeln och golvet bakom stolen. Sen ser han väldigt nöjd ut.

lördag 4 februari 2012

Här är jag


Såhär ser jag ut nuförtiden om någon undrade. Lite tjockare, lite färggladare. Klänningen är en av tre favoriter - jag köpte nämligen tre likadana i olika färger så kan jag vara fin varje dag och slipper känna mig sunkig och tråkig.