fredag 18 februari 2011

Ett väldigt viktigt inlägg

Ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig. Jag vet att det här är en hel del att läsa men jag skulle uppskatta jättemycket om ni kunde tänka er att läsa igenom alltihop, för att undvika missuppfattningar och sånt där. Jag väljer att skriva det här här, för på så sätt kan både de jag umgås med mycket, men även de jag inte träffar så ofta få läsa om vad som har hänt och hur jag resonerar kring det i lugn och ro, och jag kan liksom få förklara en gång för alla och sen är resten på något sätt upp till er andra. Jag är medveten om att det antagligen kommer bli mycket prat omkring detta och att många av både de jag räknar som mina vänner och de jag inte känner kommer att tycka väldigt mycket, och det är ingenting jag kan göra någonting åt. På detta sätt väljer jag i alla fall att som sagt förklara hur jag tänker och känner och så står det er fritt att göra vad ni vill med den här informationen sen.

I förrgår var jag på ungdomsmottagningen och då visade det sig att min magkatarr och min putmage inte alls var produkten utav osunt leverne och stress, utan var en liten, liten bebis. I höstas misstänkte jag att det kunde vara något sådant på gång, så jag gjorde först ett graviditetstest, och sedan ett till för att vara helt säker på att det inte var någon fara. Jag läste på ordentligt på hur man skulle göra för att få så säkert resultat som möjligt, men trots detta så visade båda testen negativt. Jag har tidigare haft oregelbunden och konstig mens som försvunnit och dykt upp igen, så efter att jag gjort dessa tester så tänkte jag att nej, då är det väl ingen fara. Vilket jag tror de flesta i min sits skulle göra - sånt här händer ju liksom inte mig, det är sånt man läser om i Expressen, eller hur?

Detta var i oktober, november, nånting, så det har gått en himla massa tid. Jag har förstås haft en massa symptom, men eftersom jag gjorde mina graviditetstest så har jag liksom inte kunnat passa in dem i en graviditet utan jag har helt enkelt tänkt att det var magkatarr och dåligt med motion som gjorde att jag blev tjockare och tjockare och mådde så himla illa. På tisdagskvällen hände det dock något som gjorde att jag äntligen fattade - någonting rörde sig i magen (för någon som sett så mycket science fiction som jag så måste jag säga att en bebis nog var det bästa jag kunde tänka mig fanns där inne) och jag beslutade mig, sent om sider, för att gå till ungdomsmottagningen dagen därpå.

På ungdomsmottagningen var barnmorskan jag pratade med först väldigt lugnande och trodde absolut inte att det skulle vara någon fara - jag hade ju gjort som man skulle och tydligen så räknas det som normalt med utebliven mens i upp till ett halvår enligt henne. När jag reste mig upp ur stolen såg hon dock att det kanske fanns anledning att oroa sig - eftersom jag inte kan använda mina magmuskler ordentligt så får jag liksom dra mig upp ur stolar och jag hade ju trots allt en ganska ordentlig putmage. Eftersom jag var för nervös för att lyckas lämna något kissprov (vilket ju är ett jävla skämt eftersom jag inte gjort något annat än kissat de senaste veckorna) så fick jag lägga mig på en brits och bli lite klämd på istället, av två olika barnmorskor, som snabbt konstaterade att jag hade gått minst 20 veckor.

Jag fick åka upp till sjukhuset och göra två ultraljud (den första maskinen var gjord för att titta tidigare i graviditeten så den kunde inte visa så exakt) och det fastställdes att jag gått 21 veckor och fyra dagar, alltså precis 22 veckor idag, fredag. Abort var alltså inte ett alternativ.

Min första tanke var adoption, och jag tänker fortfarande ta reda på så mycket som möjligt om det eftersom jag vill ha koll på alla alternativ så att säga. Ju mer jag tänkt på det har jag dock börjat bortse från det alternativet mer och mer. Det är säkert svårt att förstå för de som inte varit gravida, men man bondar ändå på något sätt med knytet i magen, och även om jag till och från har världens panik och tvivlar på huruvida jag kommer kunna bli en bra mamma så känns det ganska omöjligt att helt klippa sina band till någon som kommer ifrån mig, som är min liksom. Det måste låta hemskt själviskt, men jag tror inte att någon som inte varit i min sits kan sätta sig in i den här situationen.

Igår pratade jag med Niklas, som är kiddets pappa, och berättade för honom hur det ligger till. Jag gjorde klart att jag inte tänkte kräva någon inblandning av honom eftersom jag inte tror att det skulle vara bra för någon någon av oss att tvinga honom att vara del av något han inte vill uppleva. Niklas har dock tagit det fantastiskt bra och gjorde direkt klart att han vill vara med, vilket jag naturligtvis är oerhört tacksam för. Jag har, mitt i alltihopa, haft sån ofantlig tur - om jag fick välja vem som helst av alla killar jag känner att gå igenom det här med så skulle jag välja Niklas. Niklas har också bett mig skriva att han känner likadant för mig, och det känns såklart hemskt bra för oss båda två. Vi fick inte välja men det blev liksom rätt ändå, vi hade tur.

Så här i efterhand så känner jag mig förstås som en idiot, men det är så himla lätt att veta saker när man står med facit i hand. Jag skulle kunna gräma mig och tänka på alla gånger jag funderat på att kolla upp det tidigare och driva mig själv till vansinne med alla om och men. Men jag tror inte på att ångra sig och gräma sig, framför allt tror jag inte att man kan tänka så när man ska få ett litet litet barn.

Jag kan inte tala för Niklas (han har dock läst och godkänt den här texten innan publicering), för honom kommer det naturligtvis ta ett tag att vänja sig vid tanken, men jag själv har ju haft några dagar på mig att fundera på det här, diskutera det med min familj och försöka greppa vad det är som händer. Jag har slutligen landat i att vara nästan löjligt positiv. Det här var absolut inte vad jag hade tänkt mig, men nu är det som det är och jag tycker att det här är oerhört spännande och att det ska bli jättekul. Det finns så mycket saker som man borde och måste här i världen som egentligen inte spelar alls någon roll - man måste inte vara gift och bo i villa och vara klar med utbildning och ha ett fast jobb när man får ett barn, det går precis lika bra att få det hux flux nån gång runt midsommar när man bor i en etta och pluggar fristående kurs och inte alls vet vad man vill bli när man blir stor. Är det någonting som jag lärt mig de senaste åren så är det att allting alltid löser sig, på ett sätt eller ett annat. Speciellt om man som jag har en fantastisk familj, fantastiska vänner och en fantastisk kille som ska bli pappa till ens barn, som man vet man kan lita på finns där och kommer stötta en. Då spelar allt annat liksom så himla liten roll.

En annan viktig anledning till att jag väljer att skriva det här är att jag vet hur himla chockade ni antagligen är över den här nyheten, och att jag antar att ni inte vet alls hur ni ska reagera. Genom att ni läser detta får ni liksom komma över den första chocken, plocka upp hakorna från marken och rätta till ansiktsuttrycken innan jag behöver träffa er öga mot öga. Jag vill inte höra några "neej stackare" och höra hur synd det är om mig, för det är det inte. Jag och Niklas ska vara med om någonting som är helt fantastiskt och fint, även om det blev tidigare och på ett annat sätt än någon av oss riktigt tänkt sig det. Det finns ingenting att beklaga över det, det finns bara att göra det bästa av den här situationen som vi hamnat i. Och jag är övertygad om att det här kommer att gå jättebra.

20 kommentarer:

  1. Så jävla roligt med bäbis. GRATTIS! Min svägerska åkte in akut för magsmärtor och födde en helt oväntad liten unge för ca två år sedan nu. Det händer tydligen :-D Men du hinner ju vänja dig lite vid tanken och förbereda dig på att bli förälder innan ankomsten liksom ;-)

    SvaraRadera
  2. Fina, fina du! Jag känner mig mer och mer övertygad om att du kommer klara det här galant. Har precis läst Marian Keyes Oväntat Besök på Star Strett och tänker att fan, om jag fick välja mamma hade jag nog valt dig.

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt! Det här kommer gå skitbra, som du säger kan man inte planera allt i livet, ibland händer det saker ändå och alltid löser det sig. KRAM!

    SvaraRadera
  4. *torkar rörda moster-tårar*

    SvaraRadera
  5. Jag är övertygad om att det kommer bli helt fruktansvärt bra. :)

    /Åsa P

    SvaraRadera
  6. Vet inte om jag har kommenterat här förut, men jag har läst din blogg ett bra tag, typ några år tror jag...!? Ville bara säga GRATTIS! Jag väntar också tillökning i sommar, så jag vet lite hur det känns. Inte för att våra liv ser lika ut på nåt sätt, men den där känslan av att vänta på nån... Den är underbar!!! Grattis igen!

    SvaraRadera
  7. fina fina julia fy fan i helvete vad kul och vad fint!! grattis på dig din gamla mantorpare! :D du kommer klara detta så bra!

    SvaraRadera
  8. Oj grattis!
    Riktigt bra skriven text (aldrig funderat på att skriva for a living?). Verkar som att du har reflekterat mycket kring det här (vem skulle inte det?) och jag kan förstå hur du känner att du blir med positiv till det hela ju längre tiden går. Jag kände likadant under de få veckorna jag var gravid.

    Lycka till :)

    SvaraRadera
  9. Det kommer gå jättebra! För det är precis som du skriver inte alls ett krav på att man ska vara gift och rotad för att skaffa barn. För mig såg det lite annorlunda ut än för dig, jag visste om graviditeten från typ vecka 4, men i samma veva så visade det sig att mitt ex hade varit otrogen, inte alls var särskilt intresserad av att flytta hem till Sverige med mig för att föda barn (bodde i england då). Så jag for hem och födde barn själv, och det gick bra det också! Nu är sonen 10 år och är helt perfekt.

    Lycka till, och GRATTIS!

    SvaraRadera
  10. Mycket intressant läsning!
    Och du, det kommer att gå så bra, man behöver inte ha allt ordnat omkring sig för att bli mamma. Lycka till!

    SvaraRadera
  11. Oj, vilken berättelse! Har aldrig läst din blogg förut men blev länkad hit från en annan blogg (katta kvacks), och ja, mycket intressant inlägg. Tänk att sådant kan hända.

    Men stort Grattis! Låter ju dessutom som att du tar det helt fantastiskt bra. Heja dig!

    SvaraRadera
  12. Jag vart också länkad hit av Katta vack och oh my, här stanar jag kvar! Med den iställningen du till oväntad bebis så lovar jag att du kommer bli en toppenmamma. Grattis!

    SvaraRadera
  13. Grattis! Jag har aldrig läst din blogg tidigare, hittade hit via Katta Kvack, men jag blev väldigt rörd av din text. Fint skrivet, och fint beskrivet! Ibland är ju de mest oväntade saker som händer en de absolut bästa. Lycka till!

    SvaraRadera
  14. wow, grattis!!! vilket fint inlägg, jag är övertygad om att det kommer gå jättebra för er!

    SvaraRadera
  15. Det här kommer gå hur bra som helst! Klart man inte behöver ha VVV (volvovillavovve) när man ska ha barn. Man behöver bara ha lite vett i huvudet och lite kärlek att ge så löser det sig. Och ungen verkar ju ha fixat föräldrar som har båda, så det kommer bli skitbra!

    SvaraRadera
  16. Stort stort grattis till dig! Det ÄR något fantastiskt fint - hoppas att alla kommer ihåg att peppa, stötta och backa upp er ordentligt. Ni förtjänar allt stöd, all kärlek och all glädje över vad ni har framför er!

    SvaraRadera
  17. Wow! Oväntat som få! Men ändå underbart, precis som du säger! Du kommer nog bli en av världens coolaste mammor! Grattis till lilla babyn för att han/hon får en mamma som du! =D

    SvaraRadera
  18. Imra, du kommer bli världens ballaste HP-morsa! så himla mycket lycka till!!! stor kram från lollo!

    SvaraRadera

Du skola icke vara en skitjobbig idiot om du icke vilja ha en skopa ovett tillbaka. Puss!