Vladimir Brusilov

Häromdagen låg jag som vanligt i soffan och tittade ut på snöovädret som rasade lite lagom, eller det var mest att vinden tjöt lite lagom runt knutarna och det föll ner ganska stora tjocka snöflingor. Katten satt i fönstret och stirrade argt på en fågel som hade fräckheten att sitta på taket bredvid vårt hus, samtidigt som han lite förstrött tuggade på min nyinskaffade adventsljusstake.

I mina funderingar tänkte jag på hur nöjd jag är med tillvaron just nu, hur skönt och lugnt jag har det och hur skönt det är att vara ensam och kunna göra som man vill. Hur skönt det helt enkelt är att inte ha någon jävla pojkvän. Jag har alltid varit en sån där som haft pojkvän jämt, långa förhållanden som börjat där det förra slutat och sådär. Nu har jag varit mer eller mindre ensam sedan slutet av februari och det är hemskt skönt faktiskt, när man väl vänjer sig vid det. Det tog sin lilla tid men det gick alldeles utmärkt. Jag bestämde mig för att jag inte ska ha nån jävla kille och så blev det också, duktigt.

I alla fall, i mina funderingar började jag tänka på vad som egentligen skulle krävas för att det skulle kännas värt att ha pojkvän igen. Jag har alltid tyckt att det där med att bo ihop verkar mysigt, och tänkte att ja, det skulle ju faktiskt lösa mycket av mina ekonomiska problem att ha någon att dela min hyra med! Fast helst skulle väl hans föräldrar eller så bo i närheten, för jag har faktiskt bara en garderob och en byrå och de är smockfulla med mina grejer, finns ingen plats för någon annans grejer, förresten får han inte ha med sig några möbler heller för jag är sjukt petig med möbler och inredning! Möjligtvis en och annan tavla men då ska de fan vara snygga liksom.

Förresten vore det bra om han jobbade mycket och gärna i en annan stad eller så så jag fick vara ifred ordentligt också, för det är jag faktiskt van vid. Det vore bra om han skulle gilla att laga mat, men om han ändå aldrig skulle vara hemma skulle det ju inte spela så stor roll. Och förresten, kunde inte föräldrarna bo på en gård inte så långt utanför stan och ha hästar? Så kunde jag få rida på dem! Det skulle vara nåt det. Att han skulle vara rik är förstås också en förutsättning, nu när jag är fattig och inte jobbar längre.

När jag insåg att inga av dessa kvaliteter hade någonting som helst att göra med personlighet utan bara är yttre egenskaper insåg jag att, jaaa. Jag ska verkligen inte ha nån jävla kille. Jag tycker det är tillräckligt krävande att ha en katt för tillfället.