FREDAGSGODIS KAN DU VA SJÄLV!

Alltså. I förrgår eller nåt satt jag hemma hos Niklas och kollade på Location Location Location. Niklas var förstås milt uttråkad men det var typ det bästa som gick och förresten uthärdade jag ett helt avsnitt Curb your enthusiasm senare så det var ändå ganska rättvist. I alla fall så blev det reklampaus, och de gjorde reklam för att OLW börjat göra superchips med dillsmak. Jag blev naturligtvis alldeles opassande eld och lågor över detta och spanade efter dillsuperchips på konsum nästa gång jag var där. De fanns inte. Idag gick jag till Ica, de fanns inte där heller. Blev sur och bestämde mig för att köpa lösgodis på Hemmakväll på vägen hem (eftersom de är typ enda godisaffären i stan där godiset inte är stenhårt). Plockar mitt godis och ställer på disken och killen väger och fixar och jag ska betala. Allt är frid och fröjd liksom. Tills han gör det oförlåtliga.

"Är det fredagsgodiset?" frågar han. Jag är djupt koncentrerad och försöker slå in koden till mitt kort och lyssnar inte riktigt, och frågar vad det var han sa. "Är det fredagsgodiset?" frågar han igen, lite högre den här gången. Jag fylls av RASERI. Är det något jag hatar så är det när folk ska hålla på och påpeka vad det är man handlar, handlar man på Hemmakväll är det väl nåt onyttigt man köper liksom, inga konstigheter, men man måste ju inte LÅTSAS OM DET! Att han dessutom tittar lite medlidsamt på mig, som om det vore lite SYND om mig, som om han är övertygad om att jag är någon galen bulimiker som ska sätta i mig hela min lösgodispåse (som för övrigt inte ens var särskilt stor, knappt tre hekto!) i en tugga och sen ligga och spy hela kvällen eller bara kanske att han tycker att jag inte behöver nåt godis för att jag är tjock så det räcker ändå.*

Jag har lust att göra som den ansiktslöse i Spirited Away och bara dra tag i kragen på honom, lyfta honom över huvudet och sluka honom hel, men hellooo måste ha plats för mitt godis liksom. Så jag ler bara lite ansträngt, nickar och knölar ner påsen i väskan. "Ha en trevlig kväll!" ropar han efter mig när jag går ut. "Tack detsamma" säger jag, men jag menar det inte.

(* - eller så kanske jag möjligen bara inbillar mig)