Vladimir Brusilov

UnderbaraClara skriver om hur graviditeten fick henne att bli nöjd med sig själv, det kan jag verkligen skriva under på. Kanske inte helt nöjd men liksom tillfreds, alla problem känns så himla futtiga och grejer som för inte alls länge sedan skulle fått mig att fantisera om att såga upp handlederna med en rostig fogsvans rör mig inte ryggen. Det blir kanske lite paradoxalt när jag samtidigt är superhormonell och kan sitta och tjuta i två timmar för att jag känner mig så missförstådd, men det är ju bara hormoner, det är inte på riktigt.

När jag vetat om att jag varit gravid i ungefär en vecka så sa en kompis till mig att jag verkade må så himla mycket bättre, och så är det nog. Jag tror faktiskt aldrig att jag mått så bra psykiskt som jag gjort sen dess. Antagligen helt enkelt för att man får perspektiv på saker och ting och ingenting annat är särskilt viktigt längre.

Det som jag antar är lite farligt är att jag är helt inställd på att allt som inte är riktigt som det ska komma lösa sig bara ungen kommer, men egentligen är det väl så att de sakerna inte kommer spela någon roll då. Då har man ju fullt upp med annat och de där andra sakerna gör ingenting.