måndag 9 maj 2011

Trött

Jag tvekade lite innan jag valde att faktiskt publicera det här eftersom det kanske är lite för självutlämnande och eftersom jag ju i vanliga fall håller en ganska positiv (om än bitter) ton i bloggen. Men det ska väl faktiskt vara någorlunda trovärdigt och skildra verkligheten och inte bara vara kul antar jag.

Nu börjar jag bli trött på att vara gravid faktiskt. Jag har ju på ett sätt haft lite tur som liksom inte varit medveten om graviditeten, den blev ju liksom himla mycket kortare i och med att jag inte fick reda på det förrän mer än halva tiden gått. Men nu börjar jag bli less. Jag har haft tur med det fysiska också peppar peppar, jag har inte haft några problem med foglossning eller något sådant än så länge, jag mådde ju väldigt illa under en ganska lång period, typ tre-fyra månader tror jag men annars har det varit lugnt. Så jag har haft tur i jämförelse med hur många andra haft det.

Nu börjar jag som sagt bli trött på det här dock. Jag blir stel och får ont när jag sitter länge men orkar inte röra på mig så mycket heller, en 20-30 minuters promenad är ganska precis vad jag klarar och då somnar jag nästan så fort jag kommit hem igen och framför allt har jag sådana jävla humörsvängningar. Idag har jag gråtit hela förmiddagen och jag är så fruktansvärt lättirriterad att jag nästan undviker att umgås med folk för att jag är rädd för att bli på dåligt humör.

Samtidigt som jag börjar längta efter att slippa vara gravid så är jag livrädd för att ungen ska komma ut, nu är jag i vecka 34 och det vanligaste är som ni säkert vet att ungen kommer i vecka 38-42. Det är jättesnart och jag känner mig inte det minsta redo just nu. Jag känner mig bara tjock, rädd och så fruktansvärt jävla trött.

4 kommentarer:

  1. jag tycker det är asfett att du vågar prata om dom jobbiga, tråkiga sakerna med att vänta barn. och så tror jag att det kommer göra dig till en sån himla grym morsa att inte ha problem med att gnälla, be om hjälp eller visa sig svag. för såklart är det fett jobbigt att ha en unge, men du kommer fixa det bäst. du kommer även tycka det är värt det för det mesta om du följer statistiken bland alla andra föräldrar jag känner =) kramar från syrran

    SvaraRadera
  2. Ja. Allt det där kommer troligtvis vara som bortblåst när du klämt ut ungen och världens vackraste lilla skit ligger på ditt bröst. Det fattar du ju inte nu, hur skulle du kunna göra det liksom. Det är en sån där sak som man faktiskt inte kan föreställa sig utan måste upplevas, så vad hjälper det att jag skriver det här. Jag hoppas att du kan finna någon tröst med att all smärta och alla för bövla humörsvängningar som får en att tro att man blivit helt sinnes faktiskt är värt att gå igenom, och när det där lilla livet ligger där och andas så känns alla krämpor så oerhört fjuttiga i jämförelse med vad som kommit utav det <3 Och så tänker jag alltid på Rachel i Vänner, när hon skriker till ungen i magen: get out, get out, get out!!! och Chandler reser sig upp ur soffan och säger till de andra: Let´s :-D

    SvaraRadera
  3. Jobbigt döh :(
    Kan tänka mig att värmen gör sitt också, men glass och något kallt på pulsen på handlederna brukar hjälpa med sånt!

    SvaraRadera
  4. meh, klart det är pestigt som fan att gå där och både längta tills det är klart och samtidigt vara rädd för allt det kommer innebära när ungen väl behagat komma ut. Snacka om konflikt.
    Jag vet inte om det underlättar, men en bra grej är ju att du inte behöver göra ett smack för att det ska ordna sig. Du kan bara åka med och så kommer skiten lösa sig självt. Det kommer bli bra, oavsett hur du gör. Föga tröst kanske när du väl är där du är nu, but still.

    SvaraRadera

Du skola icke vara en skitjobbig idiot om du icke vilja ha en skopa ovett tillbaka. Puss!