Det konstant dåliga samvetet

Det absolut sämsta med att ha blivit förälder tycker jag definitivt är att jag har konstant dåligt samvete, till och med dåligt samvete för saker som inte ens har hänt ännu. Dåligt samvete för att jag inte är tillräckligt påläst, dåligt samvete för att jag är inkonsekvent (mot en femmånadersbebis som antagligen inte ens fattar tillräckligt mycket för att lida av det) och för att jag inte hittar på tillräckligt mycket bra bebisaktiviteter och inte är ute tillräckligt mycket. Dåligt samvete över att jag inte fått Oswald att äta ordentligt när han äter riktig mat för det är ju bara två månader kvar tills tanken är att Niklas ska vara hemma istället för mig, dåligt samvete för att jag inte orkar stanna och ta på Oswald vantarna varje gång han sliter av sig dem (ca varannan minut) när vi är ute med vagnen så han får ligga där och frysa om fingrarna och dåligt samvete för att jag inte städar ordentligt eller packar upp de sista flyttlådorna som står i hallen vilket ju inte har något att göra med barnuppfostran egentligen men jag får dåligt samvete av det ändå.

Grejen är ju då att det inte slutar där. Jag har dåligt samvete i förskott för att min inkonsekvens kommer leda till dåligheter när Oswald är större och inte har lärt sig sova i sin egen säng för att jag inte klarar av att lyssna på det, att han kommer bli bortskämd för att jag inte kommer fatta när han är för stor för att få som han vill bara för att han skriker, dåligt samvete för att jag kanske inte var tillräckligt gammal och vis för att bli mamma egentligen, dåligt samvete för min kassa personlighet och för att den kommer gå ut över ungen och så vidare och så vidare.

Men liksom. Det löser sig väl? Hur dåligt kan det bli? Kan man inte bara liksom... chilla och ta saker som det kommer och så löser det sig ändå? Det borde väl kunna gå. Men det känns verkligen inte så faktiskt.

Men alltså. Så farligt vanvårdad ser han väl inte ut att vara?