Pojken med det buckliga huvudet

Alltså att det skulle vara lite trixigt att vara förälder var jag ju rätt förberedd på ändå, men det är liksom andra grejer som är svåra än jag hade tänkt mig än så länge. Att få ungjäkeln att somna kan ju vara lite problematiskt ibland, men tack och lov brukar det inte så mycket vara för att han gråter och är arg utan snarare att han vaknar halv tre på natten och är döpigg och tycker det är dags att leka töja ut mammas tröja eller äta på mammas hår. De senaste dagarna har det näst största problemet varit att Oswald har börjat slå i huvudet. Hela. Jävla. Tiden.

Nyss satte jag honom i hans tripptrappstol där han glatt lekte med sin tygbuss ett tag. Tills han på något jävla oförklarligt sätt lyckades gunga till så han slog i huvudet i väggen. Började gråta.

Igår satt han på skötbordet och petade på skötbordsunderlägget när han helt plötsligt fick syn på ett vattenrör som finns där ifall man skulle vilja sätta in tvättmaskin och... wait for it... kastade sig efter röret och slog i huvudet i väggen. Började gråta.

Häromdagen satt han på sin tjocka mjuka lekmatta och petade på ett gosedjur, omringad av kuddar som jag lagt runt honom för att skydda hans lilla (i och för sig i jämförelse med kroppen ganska stora) huvud. Helt plötsligt välte han och lyckades på något jävla sätt missa både kuddarna och den mjuka mattan, och slog huvudet i golvet med en duns. Började gråta.

Just nu överväger vi att skaffa någon form av pytteliten hjälm åt ungkräket för att skydda de få hjärnceller som han förhoppningsvis har kvar därinne. SKA bebisar hålla på såhär? Kommer han ta skada av det? Han börjar ju tjuta liksom men bara man tar upp honom och tröstar lite så blir han ju glad igen och börjar stånga vidare. Är han inne i någon slags huvudskadarfas?

Ser inte superklipsk ut.