Alltså det här med att en otrygg anknytning påverkar ungen resten av hens liv. Det gör MIG otrygg. Och lite lätt stressad. Är det försent att göra ungen trygg om den är åtta månader, är han dömd till ett liv av psykisk sjukdom, needyness och social awkwardhet?
Jag tycker det är döbra att gemene man har tillgång till information om barnpsykologi och hur ens föräldraskap påverkar ungen, men det förhindrar tyvärr inte att jag känner mig som en värdelös förälder och måste analysera den senaste veckans minsta gnäll. Håller det på att komma en tand kanske? Eller är det bara så enkelt att jag under de senaste åtta-nio månaderna sabbade resten av mitt barns liv? Skit också.
Det här med att vara förälder suger verkligen ibland. Tur att Oswald är så gullig och allmänt bäst annars hade jag slängt in handduken för länge sen.
Nu menar jag absolut inte att kritisera anknytningsteorin för jag tycker verkligen det verkar supervettigt. Tänkte bara dela med mig av min panik lite, kanske finns det någon annan som är orolig som tycker det känns skönt att inte vara ensam eller nåt.
Äh, det där gäller säkert bara om man vill ha en Cesar Millan-dresserad knähund som dyrkar en mer än ben & frollic. Alltså. Så länge man inte är en kallhjärtad typ så kommer det väl alltid att finnas ett starkt trygghetsband mellan mamma/pappa och barn, det är nog inte något litet felsteg vid åtta månader som avgör detta.
SvaraRaderaJag är också orolig och tycker det är skönt att höra att jag inte är ensam! Har läst lite för mycket om anknytningsteori och tänkt precis så där på sistone.
SvaraRadera